"Jag tänker aldrig mer
På det som hände då"
Säger jag med vind i håret
På kanten av en byggnad
Med säkert tusen våningar
Din hand i min
Och du var alltid lite räddare
Fast du varit med längre
Och du var alltid lite sämre
För att du hade varit med längre

När dina fötter lämnar golvet
När din utandning fortsätter för alltid
Slutar jag att andas bara en sekund
För att känna alla dina smärtor
Du känner men aldrig säger
För det är svagt säger du

Men när du ligger ihopkrupen
Med endast askan kvar på ciggen
Och tårarna en gång fastnade
I något annat land
För många år sedan
Blir du aldrig mer
Än den pojke vars hår
Jag drar fingrarna genom på natten

Du var bedövad där i hallen
Med din plastpåse i handen
Och verktyg i axelremsväskan
Som hade sett bättre dagar
Precis som det såg ut som du hade
Ett liv, ett slag, en kyss, en vän
Svik mig aldrig igen
Viskade jag när du somnat hos mig

När du satte den i mitt armveck
Suckade jag och blickarna vi bar
Var vildare än alla djur på savannen
Jag lutade mig så nära dig då
Och sa "Ångra aldrig det du gjort"
Mina läppar brände fast på din hud
Och tusen brännsår fick uppenbara sig

Fast du var trasig inifrån och ut
Kastade jag dig bort hundra gånger
Minst påpekade du när du hörde
Men du ligger kvar i min säng än
Någonstans har du mer än dem
Och när du slår slår du alltid hårt
Jag stannar med dig min vän

Om jag får se ditt ansikte igen
Kommer jag ta det och skänka det
Till månen och havet och skogen
Och allt kvinnligt som finns kvar
För som du räddat mig denna tid
Har du aldrig räddat någon annan
Och som jag räddade dig då
Vill jag aldrig rädda någon annan