Hon går längs en brutalt vacker

strandremsa, möter den med 

svärtade ögon och ett slagkraftigt 

hjärta. Håret  sveper och döljer en 

blick som vattnas av sältan.

Hon ställer  sig i motvind och

bänder tankar sönder och samman

Hon låter havet piska sin mening i 

livets omständigheter.

Hon har färdats genom storm och

smärta och sökt läkning för sina sår. 

Hon är inte böjd, inte knäckt, bara

sårad och känslig. Hon darrar lätt

till i höststormen men är inte alls 

så svag att hon kan räknas ut. 

Hon längtar efter vinterns kyla på

ett kallt och okänsligt sätt. De som 

står henne nära vet hur värmen är 

hennes styrka. De vet att den rör sig

mot deras närhet. Den ger och tar

emot och är en delikat blandning av

kärlek och innerlighet. 

Hon går längs en brutalt vacker 

strandremsa och ser smärtan ge sig

av i vågorna. Hon tänker möta

förlåtelsens tid. Det är ny resa.

Den börjar nu...