Det är som att stängas ner och öppnas upp. Och funktionerna de avtar, min blick ändrar riktning och jag är inte längre jag - är inte och kommer aldrig mer att vara.

Så jag öppnas åter upp, händerna de bänder isär och skänker blodröda gåvor till dem som så önskar. Och kylan skänker ingen lindring.

Gåva, gåvor, gåva efter gåva ger jag om igen (och vinden låter oss veta att så bör vi inte göra); om igen och rösten river världarna: hör du mig, hör du mig, hör du mig.

Lever, lungor, tumörer. Mina tarmar som en snara och rösten raserar nu de levande: stänger ner, öppnar upp, river ner himlen, skändar åkrarna. Leran omsluter oss alla.