Perennerna som kantar stentrappan till tåget är fortfarande gröna fast allt annat går i novembers dystra färgskala.
De fyller ut rabatten med sina stora blad, som mjuka kuddar svävar de på sina stjälkar ovanför ett brunt, vått lakan av bar jord. Det är som om de vägrar att rätta sig efter naturen. Jag tycker om den kraften.

Jag önskar att jag också kunde våga vara lite mer så.
Visserligen är jag modigare nu, nu är jag definitivt på väg motströms men jag är långt ifrån så modig
som jag måste bli.

Dom säger att jag har en kris,
mina närmast sörjande sörjer mitt gamla jag.
Det gör inte jag.
Om det är en kris att välja att verkligen leva
så välkomnar jag krisen med allt det som jag är,
jag vägrar vara död en endaste dag till.
Samtidigt så finner jag det fortsatt komplicerat
för nu när jag brutit mig loss rent fysiskt så känner jag mig fortsatt fången i mina egna tankemönster av skuld och ansvar. Blir en människa någonsin fri?