Söndag: Min ensamhet är ibland som döden, ljuvlig. Ur mina sköna ögon strålar himmelriket. En avgrund avgränsar mig från världen när jag glatt dansar fram längs trottoarerna. Jag är endast trogen min otro, vägrar att gå i koppel. Jag är en hänsynslös konstnär. Var sjätte timme tar någon livet av sig i vårt harmoniska välfärdsland Sverige. Det är något allvarligt fel på vår kultur. Så många människor som mår dåligt. Ett par flickor hejade glatt på mig när jag var ute och promenerade förut. Det finns kärlek, det finns skönhet, det finns hopp och glädje, det är upp till varje människa att stå upp och försvara dem. Jag har haft en småjävlig dag, mår bättre nu på eftermiddagen. Det är mörka krafter som vill knäcka mig, men jag låter mig inte knäckas. Avdelningen vilar i en smått surrealistisk desperat apati. Vi patienter måste försöka att låtsas att vi har ett riktigt liv, eller att vi ska få det i en snar framtid. Måndag: Jag var utmattad när jag vaknade vid 11-tiden. Ingen trevlig start på dagen. Hackig sömn med konstiga drömmar. Den rent sovjetiska tristessen vid ett gatukök i Bollnäs hösten 1980. Sådan tristess råder ofta här på sjukhuset. Väderleken är monotont suicidal. Ett grådisigt lock som gör mig trött. De kärlekslösa attityderna i samhället genererar cancer och psykisk sjukdom. Älskade Gud, ta mig in i ett friskt, vaket och harmoniskt tillstånd. Hjälp alla. I Jesu namn, amen. Vad var det..? Det var 43 år som kom och gick. Jag minns ingenting. Nej för du sov. Har jag sovit i 43 år. Ja, nästan hela tiden. Sover jag nu också? Du halvsover. Hur gör man för att vakna? Börja med att försöka minnas vad du har drömt den senaste tiden och fokusera på dina känslor. Nere i källaren under källaren ligger en pojke och gråter medan jag går omkring och tänker på någonting helt annat. Jag behöver omfamna pojken med den starkaste ömheten och bjuda in honom upp till solskenet.