(En förklaringsmodell.)

att jag tar livet av mig, är på grund av stress.
Om jag inte själv kan ta mig ur känslan av
att kunna hantera andras krav på mig att vara.
Exempelvis vara annan till lags.
Så ser jag det som en utväg till att slippa lida
(Åtminstone för egen del.)

Så din möjligt oförstående min och känsla
när du står inför 'fullbordat faktum', och kanske är förvånad.
Förstå då att antalet utvägar är en handfull
och rent av personliga.

A. Jag kan 'rymma fältet', sticka, ge mig av.
B. Jag kan acceptera situationen, åtminstone tills vidare.
Och anpassa mig.
C. Jag kan förstå att jag kan ta beslut själv,
planera, berätta om det (för en vän) och agera.
D. Jag tar mitt eget liv.

Någon eller något stressar mig.
Beslutet är mitt alldeles egna, och tar jag mitt liv
är det att se som den utväg som återstår,
när alla andra vägar verkar provade och stängda.

Jag kan inte rekommendera självmord.
(Det finns ofta hjälp att få, terapi eller annat.)
Men jag värderar det inte heller
som en svaghet eller som mod rent av.
Det är kort och gott en utväg,
när ingen annan utväg eller hjälp står en själv till buds.

(Ett mord arrangeras i och för sig stundom som
'självmord' eller 'olycka', bara att jag ser dem
mera som undantag här. Varje regel har ju undantag.
Exempelvis i kricket.)