Ur mörkrets hjärta föddes jag med den osynliga blomman som skapar världen tatuerad i min själ som en påminnelse att sanningen är hemligheten jag kommer bära till graven. Ensamheten ensam ensamhet. Varje liv får uppleva apokalypsen det börjar och slutar när vi vet att vad vi än gör så räcker det inte till. Det kommer alltid vara för sent. Universum slocknar i en suck av lättnad. Det var aldrig menat. Men som taget ur en saga föddes hoppet att vi alla är grenar ur samma blixt. Blommar den osynliga blomman igen och allt förstenas i ekot av sitt eko. Som en dikt vilsen i rymden, ett diorama fastlåst i tiden är himmelriket. Ett fotografi av kärleken som var mer än kärlek - drömmen som drömde sig själv. Och när jag andades andades jag dig. Även om vi inte kommer ses igen kommer du minnas mig klarare än solen en sensommardag - som den jag aldrig blev. Och du kommer andas mig.