Kanske förmedlat, ej nedskrivet av kvinnan
från Magdala.

Min sorg var oändlig min herre och man,
jag smög iväg innan morgonväkten. Hade
övergivit din gråtande moder för min längtan.
Ville en sista gång i ensamhet bedja bönen
du gav oss som tröst och mantra.

saknad fick mig därför att i gryningsdunklet
trotsa min rädsla att möta vakter och
försöka få en ensam stund vid din grav

den hägrade stunden förbyttes till fasa
när jag såg graven öppen stenen bortvält
fruktan riste min kropp


Jag vågade mig ändå in i gravens dunkel,
ser de lindor som hade täckt din kropp.
Hade med sorgens händer smort dig med nardus.
varsamt såren jag täckt. Vårdat
med ömhet din sargade lekamen.

med ögon skumma av tårar
rusade jag ut ur gravens dunkel
man hade tagit min mästares kropp
var de tankar jag tänkte

Allt låg kastat i en hög, men
duken som jag varsamt täcke över
ditt huvud, var nogsamt vikt och
lagd på en särskild plats.


Ännu förstod jag inte att profeternas
ord hade besannats, vägen var öppen.
Ljuset som bebådade Din återkomst blev
för evigt tänt i mitt mitt bröst.

Kristus är uppstånden.

©Bosse 1 februari 2020.