är att medan han fantiserar
och tänker på sitt eget språk,
andra tänker på sitt eget.

Det ligger så lätt och ledigt
i munnen och själva sinnet.
Hans är ju som självklart är

på svenska. Även om det
sockras stundom med ord
på engelska, franska, tyska,

spanska och italienska. Men
förstås, han märker inte hur
lätt och ledigt det går att som

'tänka av bara farten', på just
det språk han väl 'alltid talat'.
I vilket fall så länge han kan

minnas. Och hade han varit
född på fjortonhundratalet
hade han säkert talat som

'begripligt' även då. Men ändå
skulle det till äventyrs kunna
vara för honom nu väl som lika

begripligt ungefär, som norska
eller danska. För även om den
som levde för omkring en sex

hundra år se dan, talade 'svenska',
det väl skulle kunna vara då som
'en smula annorlunda' än idag?

Han klandrar i och för sig inte
människor för att de talar på egen
dialekt. Men ibland, det måste han

medge, det är som om den eller
den talade flamländska eller vore
hit flugen från nog Sydamerika.