Du var den syndande natten; med ansikte av måne och läppar av sol fri som ett maniskt barn under en blödande himmel lindade du in mig i en turkos strimma av ditt hjärtas kyla, kallare än den döda dvärgstjärnans kärna långt ute i en annan galax. Du signerade mitt testamente med en cigarettfimp och kysste mig med blick av bräcklig sommar där havet skimrar av minnen som vågorna sköljer bort. Är min invanda plats kokongen där min väntan var så lång att allting glömts. Och allt krossas. Skärvor av evighet var vårt möte, en hånskrattande olycka i en mytologisk saga förklädd ett hemligt rums dekoration. Skälver mönstret i tapeterna. Och minnena bedövar. Lager på lager likt skogens töcken svindlande en blommas uppbrott - Men vi älskade med varandra i himmelriket när du bestämde dig att aldrig mer kalla mitt namn i dina drömmar, men du visste att jag innan livet spunnit din önskan att du en natt fick min själ att sjunga. Innan det var försent. Är du mitt allt och intet. Min destinationslösa färd är din sorg att jag blev förälskad i en fantasi, en förvrängd bild av ett minne i ett förflutet jag ej kunnat släppa. Är mitt hjärta en ruin i rymden som kallar dig i kodade meddelanden. Som en ubåt under vattnet med sitt ekolod. Rivs universum upp till en drake av silkespapper och jag återföds till poetiska bilder bakom nattens vägg. En kompass i ditt hjärta att hitta mig. Även i döden.