Eva är inte ensam i att känna sig som hon gör,
även om hon länge 'gick omkring om trodde'
att hon måste vara ensam om att tänka och
känna som hon gjorde, då hon var på ett visst
humör.

Hon fick reda på 'av en slump' att hon inte var
ensam. Trots allt, även många uppfinnare
råkar ju 'snubbla över' en eller annan idé då de
egentligen sysslar med 'något annat'.

En hel del uppfinningar och idéer är dessutom
alldeles meningslösa att uppfinna. I vilket fall i
den form som de tar sig ut just då. Den kanske
redan 'finns' eller så ligger de fel i tiden.

(För nytillkomna läsare, så är Eva ej identisk med
'Kvinnan som inte hette Eva' och det beror rätt
mycket på att den ena kvinnan heter Eva och
den andra inte gör det.)

Eva tänker ibland på att 'det' skulle ju kunna,
bara att det nog inte skulle fungera. Eller som
att komma på en sak som får sin användning
till väldigt stor del först flera hundra år senare.

Som en del uppfinningar av Leonardo da Vinci
eller den som sägs ha kommit på som väl olika
matematiska 'lösningar'. Det binära talet ett
eller för den delen noll, av och på, i en dator
eller i en elektrisk strömkälla.

Så om en del människor känner på sig att de är
'ensamma' om något. Det väl inte är så konstigt
om Eva ibland känner sig, tja, en smula 'egen'.
Hon delar i och för sig en massa erfarenheter,
känslor, tankar och upplevelser med många nog
andra människor.

Bara att hon föreställer sig att 'eftersom troligen
alla människor sägs vara unika', även hon säkert
är en sådan människa. Och i princip skulle hon
kunna avvika ifrån mängden just på det viset att
hon skulle kunna vara ensam om att tänka och
känna 'så där'.

Bara att hon nu vet eller tror sig veta, att hon inte
är det. Ensam om att känna sig ensam om att...
och så vidare. Jo, ungefär på det viset att det lär
finnas femhundra olika sorters tomater och att
ingen väl är den andra lik, på det viset är hon
förstås unik.

Bara att hennes eget sätt att tänka och känna på,
på ett visst mänskligt sätt. Det sättet inte är unikt.
Bara att hon länge trodde det, som sagt. Du som
kommit 'så här långt i texten', vill veta på vilket
sätt hon trodde sig vara just unik?

Det är en hemlighet. I vilket fall så brukar hon
inte vilja säga 'rakt ut' det hon pratar om. Hon
vill mera beskriva omständigheterna och hoppas
på så vis kunna erhålla 'medhåll', från den som
hon pratar med om saken och att just hennes
situation skall kunna påminna om en väl annan
människas sätt att se på saker.

Det vill säga att hon visserligen tror eller trott
sig vara, ensam om något. Bara att hon sedan
plötsligt insett att hon inte är precis ensam om
att tro just det. Men själva 'vad det är', vill hon
inte säga.

Det är nog därför hon kallar den 'en hemlighet'.
Och hon verkar mena på att just 'det', har väl
ändå ingen annan med att göra. Någonting
måste hon ju få ha för sig själv. Ja, några saker
då. Och just det där är en av dem.