Det vidriga förträngningssamhället. Den avskyvärda trygghetsnarkomanin. Den förödande neurotiska euforin över ingenting. Förställning, godtycke och ett mördande svek. Det övergivna allvarligt traumatiserade barnet tänker ut en fantastiskt destruktiv överlevnadsstrategi som kommer att sluta i ett obeskrivligt helvete. Världens harmoniska ordning döljer ett illvrål. Barnet är bakom sin glättiga och uppsluppna fasad i djup koma, men dess omgivning är en samling aningslösa och blundande optimister. Förvirring och beskäftighet i ett iskallt kaos. Barnet blir en mästare på att förtränga och svälja ned allt negativt som det inte kan hantera, och vaknar på nätterna i en frossa utav otrygghet, vilsenhet och ångest. Men det är bara att stänga av dessa känslor, för livet måste gå vidare. Pappa tog livet av sig natten mot barnets elfte födelsedag. Men det är djupt begravt nu. Barnet tänker inte på att det är någonting som är extremt allvarligt fel, när det busar och skrattar sitt tillgjorda skratt. Styvfar är en väldigt skadad och destruktiv man, men sitter i soffan och raljerar över något och hånskrattar. Mamma är i en djup och euforisk koma och tycker livet är så himla bra. Barnet onanerar frenetiskt varje dag och läser svenska folkets sexvanor i fibban och lektyr. Denna katastrofalt sårade och schizofrena familj lever i en skenordning men det är ingen som kan se och förstå det. Barnet är intellektuellt drivet för att kompensera sin själlöshet. Det får stora problem i skolan, speciellt med den svåra matematiken som ter sig helt obegriplig. Forskning visar att traumatiserade barn i första hand får problem med just matten. Barnet får också problem med nattskräck, extrema mardrömmar, men det får inte gå in och störa styvpappan och mamman. Efter en tid lär det sig att förtränga även dessa mardrömmar. Allt ont är möjligt att förtränga och glömma, och istället surfa fram i tillvaron i en skön eufori. Allt slutar i en accelererande katastrof i de övre tonåren, och en bipolaritet blommar ut, som om det inte räckte med att barnet i grunden var extremt traumatiserat. I sin psykiska och existentiella misär drar sig det nu vuxna barnet undan nästan allt socialt liv och sjukdomen är en tickande bomb inombords. När barnet är 21 år gammal, (i själva verket har tiden stannat när pappa tog livet av sig), så exploderar dess hjärna i miljarder bitar och psykosen är ett faktum. Barnet har ingen aning om vem det är, och ingen annan heller. Barnet befinner sig i ett optimalt helvete, en superextrem konstant mardröm som det inte kan göra någonting åt, och ingen annan heller. Det kreverar i en maximal skräck och fasa och omgivningen står förvirrad och lamslagen. Livet är ett hysteriskt snurrande och fullständigt obegripligt kaos, och allt det vuxna barnet fokuserar på är suicid.
Kärleken är den enda sol som gör att det kan bli ljust och varmt inuti dej. Utan den är och förblir du en nolla bland nollor, trots allt du inbillar dej. Din blick är totalt meningslös, och dina lögner, ditt pladder, går på tomgång. Jag vet att du vet att jag minns, den du var en gång. En sol som ägde sitt liv. Antingen är man öppen, en eld, eller så är man det inte. Antingen känner man kärlek, eller så gör man det inte. Att visa Kärlek, eller vara en nolla. Vara eller inte vara. Öppna ögon, öppet hjärta och själ, eller sova bort Livet. Vem är du, vem var du, vem vill du vara? Varför och när byggde du det där skalet, som du gömmer dej bakom? Jag längtar efter dej. Jag sörjer dej. Vad har dom gjort med dej? Hur tog dom sej in, och fick dej att stänga ned? Makthunger behöver inte vara lika med någon slags diagnos. Det man vill göra eller inte göra, när man har eller får mer makt och högre position, är ju det som skvallrar om nån slags Diagnos. Människor utan medmänsklighet ska ju naturligtvis inte jobba för människor. På kommuner, landsting och annorstädes sitter det chefer som är emotionella, själsliga, mentala och psykologiska analfabeter. Det är en katastrof eftersom dessa tar helt snurriga och destruktiva beslut om allt möjligt. Råkapitalismen kommer att falla på sin egen orimlighet. Och den här supermaterialismen och konsumismen är så extremt osund och meningslös, så att folk kommer att tvingas vakna och inse det, till slut. Miljön säjer redan ifrån. Själen ligger totalkvaddad och bortglömd i ett källarförråd och kvider. Människorna på stan ser för djävliga ut och centrifugen snurrar allt fortare. Hela det här samhället är omänskligt vad det gäller mentalitet och attityd. Kärleken får inte plats i ett samhälle som vårt. Frånvaro av kärlek, med alla dess underrubriker, är ingenting annat än våld. Vi lever i ett hjärntvättande, själsförstörande, supermaterialistiskt, ultravinstdrivet dårhus, i vilket människorna somnar in. En perfekt grogrund för alla sorter utav våld. Hur dödar man ett barn? Jo, man säjer, man visar: Jag älskar dej inte. Ignorans, nonchalans och arrogans: det är den starkaste triggern för att få igång en människa till att bli mer eller mindre våldsam. Eller bara utslagen i en kvart nånstans, med en holk eller en spruta amfetamin. Detta cyniska samhällsmaskineri är alldeles för människoovänligt. Är man svag och tufft utsatt redan i förskolan, då ligger man ganska risigt till. Självkänsla finns inte att beställa på internet, inte kärlek heller. Djävulen slår mot de sårbara, svaga och rädda människorna, men det är det nästan ingen som vet. De bedövade trygghetsmänniskorma sitter på sina jags balkonger. Förnekelser och svek per automatik. Det är inte ett ansikte jag ser in i, det är en rygg, hos någon som för länge sedan har vänt sej om, gått in på sitt rum och stängt dörren. Den euforiska ansvarslösheten. Hos människor som kallar sej vuxna. Vuxna, och utan problem. Friska. De bekvämt bedövade trygghetsmänniskorna. Putsade rena fasader, funktionell ordning och gnugga bilen skinande ren. Under ytan, innaför balkongen, inuti, börjar kaoset, förvirringen, rädslorna; en oöverskådlig och obegriplig härva av allt som förträngts och stoppats undan; allt det som inte gick att hantera och lösa, allt som gjorde alldeles för ont. Och det har pågått så länge att dessa människor inte vet om något annat tillstånd,
och sätt att vara och leva. Det fungerar bra. Vi är en harmonisk och trygg familj, vi kan ha problem, men dom löser vi. Vi tror på optimism och positivt tänkande. Det ska va gott att leva! Inte slicka på frusen lyktstolpe. Silja-Linefärjan svajar över Ålands jävla hav. Mamma kräks. Alla kräks. Utom Pappan som glufsar på smörgåsbordet. Inte låna brorsans Piff och få en konstig första bild utav sexualitet när man är 8 år. Kontaktlimstuber i skogen och plastpåsar med lim. Bränna hjärnceller. Jävla knulla-runt-Pappa- och hit och dit och påsar med sprit. Bygga kojor i förrådet med polarn Per, jaaaaaaaaaa det gör vi i 3 timmar, och äter engelska marmeladkulor tullade av hans farsa som spelade kontrabas i Kammarorkestern. Det var liksom nånting Märkvärdigt med den familjen, som att dom trodde att dom var en smula jättemycket förmer än alla på den idylliska gula radhusgatan. Och året var 1973. Arg fick jag då aldrig vara. Det var fult. Det var förbjudet. In på rum, förväntas känna sej dum. Riva ner och sönder älsklingsaffischen, slå sönder saker man tycker väldigt mycket om. Raseri. raseri!! Utan reaktioner. Noll dialog. Bara svälja ner allting. Med andra ord: 2 stycken totalt odugliga föräldrar som inte kunde ta hand om sitt barn. Jag såg och hörde två riktiga äkta människor igår. Såna som det fanns många utav förr i tiden. Jag trodde inte dom producerades längre När man river masken av en olämplig makthavare, så upptäcker man att bakom masken, så finns bara ett oöverskådligt virrvarr av förvirring, och mer eller mindre låg självkänsla hos ett barn som gråter och skriker efter mamma och pappa. Det är nån som talar inuti hennes huvud. Hennes mun rör sej, men hennes ögon säjer hela tiden något annat. Den verbala svadan börjar växa till ett stinkande sopberg, men hon tycker att hennes liv är en Oas. Den där munnen som går. Hennes totala brist på självdistans. Hennes ego som till varje pris måste hålla ställningen och masken. Du ser hur jävla trött och förbi hon är. När ska hon kapitulera?