Vad som helst men inte döden. Vad som helst men inte livet.
I de nattliga drömmarna lever jag euforiskt klarvaken i ett lyckorus. Om dagarna går jag runt och sover med min utmattade kortslutna hjärna och jag kan inte få mig själv att vakna. I min kropp bär jag världens skräck, sorg och smärta. Min kärlek är ett monster redo att gå till attack. Mitt hat smider storslagna planer om en total och underskön revolt.

Corona kan göra en väldigt egocentrisk och det är precis vad djävulen vill.
Bland det värsta som finns är att inte vara saknad och behövd.
Då kan döden vara att föredra.
Jag sitter inträngd i rättspsyks röv och jag kippar efter ljus och någon slags mening med det vidunderliga livet.