Det är varmt här inne. Jag svettas.
Jag önskar jag kunde sätta den där låten på repeat
har hört den nu, säkert 25 gånger på raken.
Det är inte säkert friskt
men alldeles säkert bra.

Jag lyssnar på Anna och blir alldeles som tjock under haken.
Jag kan börja gråta.
Jag önskar verkligen att jag var förmögen.

Det ringer i telefon
En vän
som sviker.

Jag vet inte om vi är vänner längre.
Vi var BÄSTA vänner.

Jag tror han var den enda som jag kunde öppna mig för.
Jag tror han känner samma sak om mig.

Det är ingens fel.
Inte hans, inte mitt.
Inte den där förbannade ragatan som ringer in till nattradion, eller nazistledaren som fick sitt allmänhus uppeldat.

Jag sätter på låten igen –manuellt.
Gång efter gång, tills jag inte längre märker när låten slutar eller börjar.

Jag känner verkligen att detta är äkta.
Det som folk spottar på är det vackraste.

Jag sparkade på vår vänskap.
Jag lät den rinna bort.

Jag ersatte ett telefonsamtal med en dålig thriller på TV.