När jag som vanligt läste en understreckare på SvD studsade jag lite grand till över det respektlösa tilltalet till våra hovsamt och underdånigt behandlade sociala medier. Det varför mig som om helgonglorian halkat på sniskan. Det var inte för sent tänkte jag samtidigt som ett lätt stygn av avund for genom mitt huvud. Varför kan jag inte vara först med att komma med en så precis och träffande iakttagelse?
Annars fick jag för några år sedan en praktisk illustration på en konferens vad som händer när det blir för stor trängsel både av människor och idéer. Det blir kort sagt en enda röra som löstes upp av ett lättat skratt med inslag av ett befriande fniss.
Nu har jag fått lära mig av min mentor att fnissa är det mest omanliga en människa kan ägna sig åt, så jag undviker i det längsta att fnissa och kommer jag på mig med att fnissa försöker jag så snabbt som möjligt att vrida om det till ett garv ju öppnare och bullrigare desto bättre. Och jag tänker för mig själv alltid lurar det någon. Och varför skall man försöka vara manlig i dessa tider då kvinnan firar ständigt nya triumfer. Men det tycks ju inte göra kvinnosakskvinnorna mer nöjda och gladare. Tänker ibland på Erlanders reflexion om de stigande förväntningarnas missnöje. Detta missnöje har gjort mig något misstänksam mot vår omhuldade politik modell jämställdhet. Det är enklare cykla på en cykel som rör sig. Pröva själva så får ni känna.