(En typisk svensk är ärlig
och rak i ryggen som en fura.)

Det tycks råda en sorts demokratisk tanke hos den
och de, vilka inte är födda i landet Sverige. Om att
det mest svenska är just känslan av att en sådan
människa, även om den säkert är en del annat, så i

vilket fall naiv. Som om den människa levt och fort-
sätter att leva i en sorts 'god tro'. 'Jo, men jag gjorde
det i god tro'. I och för sig är det lätt att tro att det
skulle vara 'typiskt svenskt'. Vilket det alltså inte är.

Även om också en svensk skulle kunna se sig själv
som sådan. Det mera är ett sådant där som drag av
'nationellt beteende'. När en människa från exempel-
vis Jamaica eller Japan, Tyskland eller Storbritannien

ges chansen att få säga sitt. Så i första vändan, frågan
'hur ser du på en typisk svensk?' Så skulle en själv
kunna sitta med ett papper, där personen ifråga brukar
svara 'ungefär som det står där'. Om en själv gärna går

vidare och ber personen ifråga att berätta 'med egna ord',
ur sitt eget 'hjärta' alltså. Om hur det är att väl leva
'i sitt eget land', så kommer det förr eller senare fram
att den personen är stolt över sitt eget land o gärna som

vill hävda det i tid och otid även, så är det att vara 'jag',
(vem är inte det?) samtidigt har en del att säga om sitt
eget land som inte är 'odelat positivt'. (har själv ofta nog
undrat över vad den formuleringen betyder eller står för).

Så en just då möjligt vaken iakttagare, kan få uppleva hur
en 'invandrare', som kanske har just svenskt medlemskap
och kan bli upprörd därför över känslan av att inte bli
'behandlad' som en svensk. Medan å andra sidan precis

samma individ, kan bli 'precis lika indignerad' över att
bli ihopkopplad med svenskar, om det skulle vara fallet...
(Här kan en 'ursvensk' bli lätt förvånad över sakens natur)
En människa får verkligen visa att tålamodet, som väl

formfulländat uttryck, inte dött ut helt än. Så du söker
tappert vidare i din opartiska och väl ej så förutseende
undersökning i, (har du helt tappat greppet och en egen
som föreställning här, vad var nu du själv någonstans,

i allt det här väl tumultartade?) Här tar pennans förare
en ej planerad paus... och börjar förbereda gröten...
(befinner mig i chock och måste äta något. Ostbågar?)
(En stund senare, säkert. Efter visst näringsintag.)

Du kan exempelvis ställa frågan 'talar du svenska' och
'förstår du vad jag säger?'. Den tillfrågade kan då
möjligen tveka och vilja slira en smula på svaret.
Det beror såväl på vem människan är, på situationen

och på vädret. Eller så svarar människan direkt och
verkar som räta på sig en smula. (Även om du inte
har diplom i att ha gått kursen 'kroppsspråkets historia',
så är du nog inte helt okänslig för vad som kan stå i

'de oskrivna reglerna' och vissa beteenden är på något
vis 'internationella och du kan här ha råkat trampa på
en öm tå). Var och en som någon gång fått en fråga
brukar blixtsnabbt kunna fatta ett beslut om att vara

ärlig eller i vilket fall ligga sanningen hyggligt nära.
Speciellt om det råkar vara en personlig sanning.
För vem kan bevisligen bevisa motsatsen?
'Sådan här är jag. Ja och så är det ju tisdag, eller hur.

Det är min tisdag, är det uppfattat? En människa som
skall leverera ett svar kan uppträda en smula eget.
Det kan nog vem som helst skriva under på.
För att inte alldeles som 'förstöra för sig själv',

brukar envar (oavsett vem och om den personen
ännu inte hunnit dricka en kopp hett,
inom en lämplig tidrymd) söka hålla sig inom
vissa väl som högst godtagbara ramar.

En typisk svensk har, precis om så många väl
andra, gått på myten om hur en svensk bör kunna
vara. En motsatsernas vingelpetter. Såväl högljudd
som mera tystlåten. Naiv o samtidigt smidig.

I nästa kapitel... jag måste vila nu...
...tar 'vi' upp stafettpinnen igen...
(Eller så väljer du en enkel utväg,
du tänker själv helt enkelt.)