Det var två synnerligen sällsynta damer som klev in på Café Krämbulle den här ondagseftermiddagen i oktober klockan 16.03. Den ena, Agda, var kort och hade vad vissa människor skulle kalla kraftig benstomme. Efter promenaden i höstrusket hade hon dessutom ett par rejäla äppelkinder som matchade hennes röda ullkappa. Den andra damen, som var Agdas bästa väninna Fröken Petnoga, var propert klädd och som hämtad ur en katalog för dammode. Idag bar hon en grå tweedkappa med svarta pälskanter, en matchande hatt och ett kontrastskapande rött läppstift.


Något rufsiga i håruppsättningarna slog de sig en stund senare ner vid sitt vanliga bord under takkupolen och rörde under tystnad i sina småblommiga kaffekoppar. Fröken Petnoga harklade sig lite och tog en klunk svart kaffe medan Agda pillade lite på sockret på sin kanelbulle.

- Vad är ensamhet, utbrast hon plötsligt.
Fröken Petnoga satte nästan sitt kaffe i halsen vid Agdas plötsliga utrop och hostade till. Hon satte ner koppen på ett litet fat och såg allvarligt på sin väninna.
- Du tänker väl inte på Sture igen?
Sture var Agdas förra make som lämnat henne fem år tidigare efter en affärsresa till Hawai med sin chef.
Agda skrattade till.
- Nej, nej, försäkrade hon och forsatte:
- Jag satt och löste korsord häromdagen, men hann inte långt förrän ordet \"ensmhet\" dök upp i en ruta. Jag har inte kunnat komma på var det ska vara för ord!
Hon slog ut med händerna och upprepade sin fråga:
- Vad är ensamhet?
Fröken Petnoga tog ett bett av sin krämbulle med citronsmak och tuggade tankfullt innan hon omsorgsfullt svalde och svarade:
- Kanske att gå ensam på en parkeringsplats i regnet?
Agda nickade.
- Eller att vara ensam i en skog.
- Eller i en stor tom sal, föreslog Fröken Petnoga.
Agda rörde om i sitt kaffe och sög eftertänksamt på skeden.
- Men man kan ju känna sig ensam fastän man är omgiven av människor, sade hon och pekade på sin väninna med kaffeskeden.
- Men då är man ju inte riktigt ensam. det finns ju människor kring en.
Agda nickade och åt lite av sin kanelbulle.
- Men ändå, suckade hon. Dessutom var det tio bokstäver.

Det blev tyst. Fröken Petnoga smuttade lite på sitt kaffe och Agda tuggade på sin bulle. Det hända som hördes var skramlet och sorlet från andra gäster i lokalen. Efter en stund av stillatigande tog Fröken Petnoga till orda:

- Har du kvar det där korsordet?