Jag hade ett litet samtal i telefonen med herr C.
Det lät ungefär så här.
Jag till herr C.
- Nå, kommer du den där dagen, den där riktigt viktiga dagen?
Herr C till mig.
- Kanske kan ske.
- Vad då 'kanske'.
- Ja, kanske kan ske alltså.
- Du får la bestäm dig. Antingen kommer du eller också inte.
- Jag vet inte det idag.
Då har jag en sak jag vill berätta för dig.
Om du bara kanske kommer, då kanske jag inte ens är hemma när du kommer.
- Hur menar du då?
- Jag kanske befinner mig på annan ort.
- Var då?
- På den där orten där svaret alltid är 'kanske kan ske'.
- Var ligger den?
- Kanske att jag kan berätta om det.
- Det kanske du kan.
- Och kanske inte.
- Var ligger den då?
- Den kanske finns där borta, å andra sidan kanske den befinner sig i förflyttning. Ungefär som Kiruna.
- Så du kommer att vara i Kiruna. Då är det ju ingen mening med att jag kommer.
- Varför inte det då?
- Du skulle ju vara i Kiruna då.
- Kanske det du.
- Där ser du, om du är i Kiruna då...
- Kanske.
- Vad då kanske?
- Kanske kan ske.
- Du menar kanske att du bara kanske är där då?
- Jag kanske är hemma.
- Då kanske jag ringer.
- Jag kanske svarar, om jag inte ligger i badet.
- Ligger du i badet när jag ringer?
- Kanske. Du pratar ju i telefon när jag ringer och frågar var du är och du svarar att du ligger i badet.
- Kanske.
- Nå, men kommer du den där torsdagen då?
- Kanske.
- Du menar att det kanske kan ske?
- Kanske kan det ske.
Ja, och så där håller det på. Herr C och jag är oense på en punkt. Han brukar gilla korta och informativa samtal. Själv gillar jag något längre samtal. När det är något för handen viktigt för just mig, får de gärna vara något mer informativa än 'Kanske' eller 'Kanske det' eller 'Kanske kan ske'. Bara så du är med när det svänger.