Någonstans i fjärran hördes en hund skälla.
Det hade ännu inte hunnit bli stekhett ute och i makligt tempo sågs en svart katt passera gatan lätt diagonalt.
Det fanns bara en bil parkerad på den gatan och katten verkade som dyka upp från ingenstans plötsligt.
I själva verket såg läkaren i sin rutiga skjorta, i ögonvrån, hur djuret smitit ut från en smal gränd mellan två hus i brunt tegel.
Den gick helt enkelt sina egna ärenden och väl ingen kunde sägas veta var den hade sina skålar med vatten eller ens mat tagen ur en burk av någon sorts märke.
Vart dess som ljudlösa steg styrde dess till synes på måfå gång, visste heller inte någon människa säkert kunna säga.
Även om läkaren hade sett den försvinna i skymundan, hade han nog föga brytt sig heller.
Han fortsatte gatan fram, hälsandes och pratandes stundom med bekanta och vagt bekanta även.

Mannen i sängen rörde sig oroligt och öppnade sedan sina ögon och var som klarvaken.
Där låg han och hans intellekt började röra på sig.
Lika plötsligt som han vaknade i sängen, tidigt den natten, vid halv fyra ungefär, blev han medveten om smärtan i sin vänstra axel.
Han måste ha rivit sig där, klöst några sårskorpor, som om de fått läka ifred, inte bildat några ärr.
Var han ren om sina händer, eller var det vanlig svett på huden som fått saltet där att blanda sig i såren efter naglarnas krafsande som åstadkommit smärtan?
Han hade inget svar på den frågan och han ville inte besvära sin sköterska med så litet och vad kunde hon göra eller ens säga som för att få honom att ’lyda’.
Han drog sig till minnes orden ’jag hör och lyder’.
Han visste inte var han hört dem eller om han var författare till ett manus där orden kunde låta sig placeras in.
Vad var hans arbete och vad kunde det tänkas bestå i att som utföra?
Fragment av livet före olyckan svävade som vaga pusselbitar för hans inre öga.

Vem var han och även om någon hade hans namn, var han sitt namn även?
En identitet som borde kunna kännas igen av andra och som han själv skulle kunna träda in i ungefär som att sätta på sig kläderna för dagen.
Säkert var han en slags person på arbetsplatsen och en litet annan person privat, men i sig själv ändå en och samma person.
Som sagt bara lätt tudelad.
Som att ha dubbla identiteter.
Det var inte bara hjältar som hade dubbla identiteter, utan var och en av alla de människor som fötts att vara något på denna jord.
Denna planet i universum.
Även om det ibland slog honom med en slags häpnad, att hemmet i universum var en planet bland andra i en rymd, med egenskaper unika för just den han själv kallade ’hem’.
Samtidigt var han jordbunden och hade varit passagerare på ett tåg på väg mellan start till mål.
Han mindes varken det ena eller det andra.
Att andra människor skulle komma att sakna hans närvaro i sina liv var nog fullt möjligt.
Men sådan saknadens hål i tillvaron uppstod väl mest hela tiden?
Skulle det annars finnas sjukhus och kyrkogårdar?
En räddningstjänst bestod av människor och deras möjliga insatser.
Han var medveten om en massa olika saker, han hade ett liv, ett jag, en plats i tillvaron och ett språk.

Samtidigt visste han inte vem han varit.
Vem var han nu?
Fanns det människor som skulle kunna berätta för honom, fylla i luckorna och skulle han kunna återvända till det liv som för honom själv nu syntes vara som höljt i dunkel?
Han verkade som bortdomnad från såväl den sköra verkligheten som sitt eget liv.
Kanske var det mediciner som höll honom i ett lugnt grepp, medan han fick hämta sig i lugnt tempo, såväl till kropp som själ.
Ingenting verkade viktigt och han längtade heller inte någonstans eller efter någon.
Kunde en människa försvinna en längre tid utan att saknas?
Om så var, kunde han säkert inte ha fyllt någon mer viktig position, utan var som en fristående kugge, vars plats det spelade liten roll i ett större sammanhang.
På ett sätt var det skönt att inte veta, att inte behöva bry sig, bara finnas, äta och dricka, sova och vakna.

Bara finnas och vila sig frisk, om än han fick såväl fysisk som mental terapi.
Han var vagt medveten om att det satt visare på väggen.
Bara ingen vanlig klocka, men analog i vilket fall.
En kort visare för timmar och en något längre visare för minuter.
Men inget som visade om det var natt eller dag och ingenting som visade vilken dag det var, vilket datum, vilken månad eller vilket år.
Det fanns ingen ram som dessa visare satt i och som sagt, inga vare sig streck eller siffror som kunde tala för sig själva om den som låg i sängen mera exakt velat fastställa något.
Hela rummet var som anonymt.
Bara solens sken genom de tunna gardiner, vilka var dragna för fönstret, angav om det var dag eller natt.
Vilken årstid det var gick kanske att gissa sig till.
Men det fanns inga träd utanför som kunde kasta skugga eller ljus över sakernas tillstånd.
Fönstret i sig hade i och för sig en nisch, kanske istället för bräda.
Men i hålrummet fanns inga blommor och väggarna var kala och bar inga tavlor heller.
Väggarnas tapeter var dock svagt mönstrade med någon sorts tunna blomblad, som liljors blad utan blomning.
Visste han något om liljor?
Var han kanske något i den bransch som hade med blommor att göra, eller möjligen tapeter.
Var det något på tapeten idag?

En möjlig fortsättning på historien nästa fredag.
Hur andäktigt kommer du som läsare
att vänta kommande vecka?
Det vet väl inte jag heller.