Minnet av hur glad jag var
att återse dig och hur vi gick,
som outhärdligt långsamt emot varandra.

Samt hur häpen och chockad jag blev då jag såg
hur du plötsligt vek dig.

Jag hörde som i en dimma ekot av skottet,
när du blev skjuten av en dold krypskytt.
Ljudet mellan husen av sten, skrämde vettet
ur den som var jag och meningen stod klar.

Jag kröp själv ihop och sökte göra mig liten,
men det verkade inte finnas något
tillräckligt fullgott skydd någonstans.

Helst av allt ville jag skynda fram till dig
och se om du var skadad
eller bortom all hjälp.

Känslan inom mig sedan,
var den av tomhet och saknad.
Den känsla som ofta kallas just ‘obeskrivlig’.