Det dånar ur drömmen som ett luftskepp som vill ut ett eko av uppvaknandet - fast förgäves begravd i stumma drömmars trädgårdar - i svart drömlös sömn. Svartare än svart sprider dimman sig i en indolens. Som hänger kvar vid uppvaknandet, stadens förvridna mummel förvrängd i det brännande sinnet förvandlas till en ungdomlig vilja att fly tillbaka - trotsa maskeradens färgglada falskhet och fly dit bär. Den berusade sömnen gränsar till delirium och bär sanningar där den förvrängda bilden kan bli vad som helst; fantasins odödliga kropp - en målning kanaliserad direkt ur solen för att fly tillbaka och falla som askfyllt regn där nattens täta skog gror bara för att leva vidare i ett rop som ekar ett namn som ej längre kan tydas.