Individer med olika mål/drömmar försöker sitt bästa under sin livstid att förverkliga sina visioner. En vill öppna sin egen restaurang. En vill köpa sin drömvilla. En vill bli lärare. En vill bli författare. En vill bli artist. En vill bli fotbollsproffs. En vill bli youtuber. Börje Nilsson hade alltid en dröm. Hans mål var att bli professor och verka inom forskarvärlden.

Börje är 23 år då han tar sin första kandidatexamen i psykolog. Han jobbar några år och sedan pluggar han till master i socialpsykolog. Han är då 29 år då han bestämmer att söka en forskarutbildning. Det tar 5 år för honom att komma in. Han söker till olika forskarutbildningar inom sociologi och psykolog varje år. Han får avslag på sina forskaridéer gång på gång. Han upptäcker ganska snart att han inte har de rätta kontakterna och att han inte kommer från de rätta familjekretsarna. Det gör det svårare för honom att komma in på den forskarutbildning han söker sig till. De sociologiska institutionerna han skickar sin ansökan till anser att hans forskaridéer tillhör mest den psykologiska sfären och de psykologiska institutionerna han skickar sin ansökan till meddelar att idéerna passar mest inom den sociologiska forskarvärlden. Han kommer till sist in på ett forskarprogram. Programmet är normalt en 4-årig utbildning. Det tar precis 10 år för Börje att bli klar med det. Han förstår också att det är en medveten strategi från institutionernas sida att vissa studenter som tillhör ”persona non grata” ska fördröjas så mycket som det bara går. Börje var 44 när han börjar undervisa på universitet. Han upptäcker ytterligare att varje forskargrupp har sin bunkermentalitet och tar in forskare som tillhör de rätta politiska kretsarna. Trots att han söker lektorstjänster förblir han som lärare i 11 år innan han får ett lektorat. Börje jobbar vidare och publicerar flera böcker inom sitt ämne, men någon professur är inte alls i sikte. Positionerna är tagna av ”gamarna” som håller hårt i sin uppfattning om att inte låta en som inte tillhör ”den högsta kasten” ska ta sig in. Börje hinner att bli 64 år gammal. Han beviljas till slut en professorship. Han väljer att gå i pension ett år senare.

Börje känner sig på något sätt förolämpad när han blir professor vid den åldern. Det går inte att använda den på något sätt. Det är bara ett spel för gallerierna, en siffra i statistiken. Han tänker, detta är i själva verket värre än ”The Hunger Games”. Att någons hela liv går förlorat när man blir en bricka i ett spel.

Hur mycket kontroll har man egentligen över sitt eget liv?