Ja vilken är nu den? Jag tar nu som vanligt utgångspunkten för mitt resonemang i en lustifikation som lyder som följer. En gång trodde jag att jag hade fel, men det var ett misstag. Fast om man tänker efter vem erkänner att han har fel åsikter. Inte många knappast en. Och särskilt när man stelnat till vuxen. Det är min erfarenhet att när man blir äldre ökar benägenheten att utveckla så kallade käpphästar. Den stora tragedin varande att den som utvecklat käpphästar oftast är totalt omedveten om sin benägenhet. Och detta trots att omgivningen mer eller mindre diplomatiskt påpekat det för den (oftast) gamle herren eller damen. Det går liksom inte in på djupet eller som det brukar heta. Det är som att hälla vatten på en gås. Det kan kanske skvätta lite men gåsen står kvar där han är oberörd och opåverkad.
För övrigt har jag bytt åsikter men det är inte särskilt ofta och det har hänt helt utan yttre påverkan. Fast där är jag kanske men bara kanske lite annorlunda än medelsvensson om han nu finns kvar. Det är nämligen som så att stora delar av mitt inre blev inte äldre än tre år. Ni vet de där åren när barnet utvecklar en för barn typisk logik den så kallade trebarnsårens logik. Dvs Kan själv. Dessa tankegångar har jag ju genom livets gång fått lära att moderera. Men håll med mig visst är det konstigt att jag alltid har rätt i mina åsikter. Voltaire lär ha skrivit Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att försvara dem. Ett sådant sinnelag hittar man inte bland dagens politiker.
Min kan själv attityd har för övrigt lett att jag fått benämna mig som "farbror Melker" en smått tragisk figur från "Vi på Saltkråkan". Så kan det också gå om inte haspen är på