Idag fyller du fem.
Och jag undrar hur fort dina nakna fötter far fram på erat golv.
Jag undrar hur långa dina blonda lockar är som blåser i vinden.
Handen i hakan och blicken i skyn. Så sitter du på ett kort jag har.
Ibland tittar jag på det, ibland tittar jag på oss två, ibland tittar jag på oss tre tillsammans. Ibland tittar jag bara på din mamma.
Ibland saknar jag bara dig, ibland saknar jag bara din mamma, ibland saknar jag oss.
Ibland förstår jag att det var bra.

Ibland förstår jag att det var dåligt.
När du fyllde tre fick jag inte vara kvar på ditt kalas för din pappa. Det var på den tiden när jag lekte mer och oftare med dig än vad han gjorde. Den avvisningen är nåt av det mest smärtsamma jag varit med om. Men din mormor sa att du blev jätteglad när jag kom, fast det gjorde ju inte saken så mycket bättre eftersom jag inte fick vara kvar så länge. Och du förstod väl aldrig varför jag bara gick. Hoppas nån förklarade. Jag kunde inte.

Egentligen vill jag inte publicera det här men ingen vet vem jag är ändå så vad spelar det för roll.