De kom med Sött gräs.
En lång fläta gav de oss.
De berättade om jorden, om hur vi är flätade runt henne, som gräset, det långa söta gräset.

De sjöng för oss en jojk, en ikaru om hur man månar om jorden. Hur man villkorslöst behandlar den som behandlar oss villkorslöst.

Vår moder som gav oss gåvor, gav oss allt. Vi bara såg vad vi behövde så kom hon med lösningen.

Så en dag kom vinden och den berättade för oss om det kalla som förför, den stora lögnen som låser ute känslan av koppling, det som lurar oss att tro att vi är större än något annat.

Elden som alltid värmt oss berättade om fasan, den när vi människor inser att vi offrar våra egna barn för den där stora lögnen.

Vattnet kom för att lugna men i den fördämning  vi själva skapat kom den med sådan kraft att den forsade den så vilt : den drog allt med sig.

Jorden som ville mätta alla, blev sorgsen när den såg hur människan blev av lögnen, när den kände att vi glömt våra rötter.

De i fjärran såg oss springa, sökandes efter något vi ville ha fatt. De visste vad vi saknade, men vi förstod inte deras sång för Vi hade glömt vår koppling till allt.

Så kom de med Sött gräs till våra döttrar och söner. Och berättade om jorden och hur man villkorslöst månar om den som så villkorslöst månar om oss. En jojk, en ikaru om våra rötter i henne, och barnen de lyssnade.