Solen är stark och vit.
Någon har stulit belysningen på Virvelvindsgatans fasad.
Under den skitiga snön halkar skatorna
runt på de glesa isfläckarna
och mormor har köpt ett nät apelsiner
på grönsaksboden i hörnet av torget.
Där lyser fasadbelysningen nätterna igenom. Ingen har stulit dem där.
De har lyst så länge jag kan minnas.
Så länge gatorna har känt mig här har de lyst. Kulörta lampor. Blå, röda, gröna och gula.
De lyser ikapp med månen om kvällarna
och skapar ett radband av ljuspunkter.
Ibland bara för mig vill jag tänka.
Grönsaksboden säljer inte bara billiga apelsiner
i nät. De säljer dadlar i kanel och lakritspulver. Det godaste jag visste när jag var barn
och mormor ledde mig öm hand för att köpa
om lördagarna. Skatorna bryter benen
där de halkar på isfläckarna.
De går inte att linda. Någon borde sanda isfläckarna under den skitiga snön
men det händer inte och jag tänker att så länge inte mormor med sina apelsiner ramlar
och bryter benen får det vara.
Jag vill inte fira en jul till på sjukhus.
Det lokala bostadsbolaget har lyst upp en stor gran mitt på torget så att glittrande ögon
kan kika ut ur gluggarna i höghusen
för att se decemberskimret.
Decemberglittret i granen och stjärnorna.
När jag går hem har någon stulit belysningen
på Virvelvindsgatans fasad och solen har slutat
vara stark och vit. Månen ler sitt frostiga leende och lyser ikapp med grönsaksbodens radband som lyser bara för mig i natt.