Kära Margaretha!

Tvagade kroppen igår. Att en smula tvaga sig
i duschen eller ett renande bad är som att tala
med en vän. Det påminner också om att som
planera i detalj en resa och så bär det av och
en själv kan packa upp

på hotellet och känna att nu har det en vecka
eller två på sig att... ja, eller att förbereda sig
mentalt på några dagars förnyelse och möte
med farliga och saliga upplevelser och så i sista
stund bara 'ställa in'

och så kunna 'bryta ihop'. Bara att det får gå
'kontrollerat till'. Det är inget fullständigt
sammanbrott även om utvecklingen var högst
oväntad. Det är ju trots allt så som det är och
blir. Än en gång är det

'kris i kvalet' och en själv får till att 'bita ihop'
och tycka att icke allt hopp är som ute än. Även
om det kan se allt dystert ut. Men så tänker jag
på vilken tur de där människorna som levde
'igår', att de inte lever 'nu'

och de slipper i vilket fall uppleva de allra som
senaste av katastrofer livet har att bjuda. De fick
sina beskärda delar av livet och vad det hade att
bjuda på i vars och ens liv då det 'sig begav'.
Ibland går också tankar

till vad en själv slutit sig till och med en vän eller
två talat om. Skall en nöja sig med det eller som
'gå med i en rörelse igen'? Nä, det finns nog de
vilka ser sig 'bättre' skickade och kanske att de till
slut inser hur fåfänga

deras försök till 'rättning i ledet' ju trots allt är.
Men humöret deras verkar det inte vara något
fel på och vem är väl sådan att den vill stäcka
deras 'planer' på förändring? Var och en må
kunna sin egen stig

och väg mäta ut och om än vi verkar väl besitta
samma sorts båt, det ändå är olika längd, bredd
och färg på tidens åror där. Men nu ser jag att
tiden drar iväg och hur dags det börjar bli att
'få något gjort'.

vänliga hälsningar från
(oläslig namnteckning)