Och timglasets svarta sand.
Aldrig mer.
Aldrig mer.
Men du.
Min kära vän.
Jag av vädurens tecken.
Du med hela stjärnbilderna
inom dig.
En tystnad.
Så öronbedövande kristallklar.
Som om glittret i ditt hår.
Du skimrande Supernova.
Av alla.
Du är den enda.
Som vet.
Som känner.
Som berör.
Det vet du.
Men ändå.
Du tvekar.
Men ändå.
Du tvivlar.
Kärleksgudinnan inom mig.
Vill ge dig allt.
Om du vågar ta emot.
Vad är det som hindrar?
När jag serverar mina
blottade känslor
på ett silverfat.
Men du vänder bort blicken.
Går härifrån.
Utan att se.
Norrskenet i min blick.
Som en förtvivlad
varghona ylandes mot
månförmörkelsen.
Det jag bevarar i mina
kupade händer.
En smekning.
Från igår.