hela tiden sökte jag,lite för länge och glömde svaren framför mig. 

med kärleken jag hade i mitt hjärta erinras jag ännu en sorg, 

jag ska inte finnas men finns. vad finns nu om inte mitt bultande hjärta, svaren har jag men obetydelsefulla. mitt krater till hjärta skriker nu efter ännu en förundran, vad är jag. människans glädje kanske, att jag är fel är dom rätt. men jag förstår. 

jag läntar efter endast en sak och det är förlåtelsen så jag kan få vila. men vad denna resa har lärt mig är mig. även om dom inte gillar mig så älskar jag mig själv. hela mitt liv har jag varit rädd, men jag har kommit till insikt med att rädslan är lika vacker som kärleken. att omfamna sin rädsla är att omfamna sin individ. Nu för det blotta ögat tycks cynismen segra, fastän jag varken bryr mig om seger eller förlust så tycks det enda som verkligen sorligt vinna är sanningen, trots den så finner jag charm i lögnen. verkligheten har slagit mig med en tegelsten i ansikten och lämnat spår av bara just det, sanning. cynism. bitterheten har tagit över nu och vad återstår då inte om bara just det vackraste som finns, vår längtan. att inse skönheten i allt är som att ge ett töcken av dimma kärlek. för kärleken bör vara det som bör segra utan att någon vinner. den verkliga verkligheten är den plats där naiviteten inte har sin plats och det är så sorligt. den verkligt romantiska är dom alla är just jesus. han har lyckats älska genom tid.