Någon ville ha med Alexa på att leka i 'klubben'
och hon å sin sida ville bara som kunna skrika ut...
- Det skiter väl jag i...
Bara att hon 'ville nog väl'
och därför istället valde 'den mesiga vägen'.

Men efter ett tag, några gånger
gick väl och hon bara som
'brakade ihop' till slut och utbrast just
det där 'Det skiter väl jag i'.
Efter någon stunds häpnad
kunde hon få höra någon skratta.

Då hon visat sig undra
'så där rakt ut i luften bara'.
Det berodde oftast på att någon kunde tycka
vad det var någon som vågade
göra något åt sin frustration.

Sin lust att 'braka', stundom.
På det blev hon en sorts ventil i sig.
Trots att hennes behov att braka ihop,
inte var för att bli uppmärksammad.

Utan för att hon hade ett som eget behov av
att plötsligt bara som 'explodera',
alternativt krypa ihop och äga viljan
att inte behöva som bli sedd, hörd,
bliven medveten om av och hos andra.

Vänd på det, bara vänd på det,
om att 'gå framåt' visar sig inte fungera.
Är det där 'rådet' Alexa skulle kunna 'dela ut'.

Men ofta nog bara som känner hon just det där
'Det skiter väl jag i',
när hon inte orkar lyssna eller uppleva något.




(Pennan hade teven på samtidigt
som skrivandet kändes 'av som vikt'.
Sättet att dela upp texten är för att 'bejaka'
att en del läsare inte kan läsa 'boktextat')