Gertrud var en dag ute på promenad i det vackra vinterlandskapet i solens sken. Det var inte direkt varmt, så efter någon stund, trekvarts timme ungefär, fick hon syn på en kyrka. Där tänkte hon sig att söka värme och vila. Hon gick fram och tog prövande i dörrens handtag. Det var öppet och hon gick sakta och som högtidligt framåt. Det stod någon där framme och denna någon verkade bekant. Hon iakttog tyst vad som där verkade utspela sig. Sedan hörde hon gestalten yttra sig med några ord. Hon svarade förstås och då kunde det låta just så här.
Torkel.
- Hej Gertrud.
Gertrud.
- Hej Torkel. Så är står du och tänder ljus?
Torkel.
- Mmm.
Gertrud.
- Men du brukar väl int gå i kyrka?

Samtalet utfördes inte i 'expressfart' likt ett snälltåg från Härnösand till Sundsvall. Utan som på 'den gamla goda tiden', med väl avvägda pauser.

Torkel.
- Nä.
Gertrud.
- För du är väl int troende?
Torkel.
- Nog är jag väl det allt.
Gertrud.
- Du menar att när klockan slagit tio,
då tror du att klockan är tio.

Här blev det en sådan där varm och finstämd paus.
Med lätt nedslagna och som blygsamma blickar,
de båda människorna emellan.

Torkel.
- Mm.
Gertrud.
- Ungefär som du tror på att du är här i ett speciellt syfte.
Torkel.
- Mm
Gertrud.
- Varför tänder du då ljus om du inte själv är troende på just ‘det där’ som de vilka går i kyrka säger sig tro på?
Torkel.
- De andra kan ju ha trott, ha varit troende.

Här kunde det mycket väl ha uppstått en sådan där fin och som käck paus, som för att hämta andan, treva kring i en ficka. Men det uppstod bara ett sådant där märkligt ljud, som kyrksalar ger ifrån sig ibland, som ett litet knirk eller så. Och det trots att det verkade precis som om de bägge människorna, inte hade sällskap av någon där för dem lätt osynlig varelse.

Gertrud.
- Tänder du ljus för lidande levande eller för någon nu död som lidit ‘färdigt’.
Torkel.
- För båda sorterna.
Gertrud.
- För att de bara kanske tror?
Torkel.
- Mm.
Gertrud.
- Om en nu ser rent ekonomiskt på saken.
Torkel.
- Mm.

Det hördes väl ett ljud igen. Eller var det bara inbillning nu igen? De hade båda, var och en för sig, tyckt sig höra något. Men då det ej som upprepade sig inom någon minut, de som 'ryckt på axlarna'. Bara att de gjorde det mera mentalt.

Gertrud.
- Du köper en ask med tio ljus.
Torkel.
- Mm.
Gertrud.
- Vad kostar det?
Torkel.
- 22 kronor.
Gertrud.
- Och enstaka ljus, vad kostar de?
Torkel.
- 5 kronor.
Gertrud.
- Hur gör du?
Torkel.
- Jag betalar för enstaka ljus.

Det knakade inte. Vilket det mycket väl kunde ha gjort. Ingen av de båda samtalande skulle ha kunnat vänta sig mycket annat. Men det kom inget ljud. Det enda som kom var en som högst ovälkommen paus. Den varade just då i cirka 17 sekunder, eller kanske var det arton, vem håller räkningen?

Gertrud.
- Men du är här för att tända tio.
Torkel.
- Mm.
Gertrud.
- Om du köpte en ask skulle du bara behöva betala 22 kronor, men du väljer att betala femtio.
Torkel.
- Mm.
Gertrud.
- Om du nu inte är troende…
Torkel.
- Ja?
Gertrud.
- Varför betalar du för enstaka ljus, om fem kronor styck?
Torkel.
- Du förstår att det har mer med samvete, än ekonomi att göra.

Gertrud föreställde sig här en griffeltavla, en abacus, en börs och så en miniräknare och en kass apparat. Ingendera var till någon större hjälp, men i pausen som uppstod, hämtade hon andan, på det där lagret som anda hämtas kan.

Gertrud.
- Hur tänker du då?
Torkel.
- Eftersom jag tänder ljus för möjligt troende…
Gertrud.
- Jaa…
Torkel.
- Så skulle jag kanske ligga vaken och grubbla.
Gertrud.
- Över vad då?
Torkel.
- Över varför jag är här.
Gertrud.
- Varför är du här?
Torkel.
- För att tända ljus för möjligt troende.

Där kom det igen. Det var omisskännligt ett slags ljud. Som om någon just satt sig i en bänk av trä. Det var precis så det lät. Nåväl, de bägge som sammansvurna låtsades som intet. Kanske hade kyrkan ett spöke, det i så fall kanske inte ville vara ensamt utan tvärtom, kan ha så möjligt välkomnat ett eller annat avbrott, sedan det blev just till, för sådär en fyrahundratrettiofyra år sedan eller så.

Gertrud.
- Ja?
Torkel.
- Om jag inte köpte ljus som av övertygelse, tände dem och så kände att ‘nu har jag gjort en bra affär', genom att leka snålskjuts…
Gertrud.
- Så du menar alltså…?
Torkel.
- Om jag ändå skall tända ljus för möjligt troende, då känns det bättre att behandla var och en som värd fem kronor ljuset.
Gertrud.
- Så vad får du mera ut av det då?
Torkel.
- Jag slipper ligga i bingen och grubbla över möjlig förtjänst och tjänst.
Gertrud.

(Som du kanske kan ana dig till, blev pennan här avbruten av den ena envisa signalen till mobilen, efter den andra, eller möjligen efter första. Sedan valde pennan att ringa upp den andra mobilen och så talade två vuxna barn med varandra. Samtalet varade i tre minuter och 42 sekunder.)

- Jaa…?
- På det viset sover jag lugnt in sedan.
Gertrud.
- Det var också ett sätt att se på saken.
Torkel.
- Ja, jag hoppas förstås att vakna morgonen därpå.
Gertrud.
- Och den dagen du inte gör det?
Torkel.
- Mm.
Gertrud.
- Då kommer jag hit, skänker dig en tanke och tänder ett ljus för dig?
Torkel.
- Mm.
Gertrud.
- Vad betyder det för dig?

(Är det dags att dricka något, ett glas blå bärs oppa eller kanske en macka eller något mid dags mål av endera slaget? Men först skall 'bara' komma emellan och som göra 'avslutet', till ett som nöje av troligen 'bästa form och slag'.)

Torkel.
- Jag tror på dig. Jag tror på, i detta nu, att du gör det då.
Gertrud.
- Som en sorts tjänstgöring?
Torkel.
- Så kan du se på saken.
Gertrud.
- Jo. Jag skänker dig en tanke då jag tänder ett ljus för dig.
Torkel.
- Ja, tänkte du inte på mig innan, så gör du det nog då.
Gertrud.
- Då tror jag att jag går nu. Blir du kvar en stund?
Torkel.
- Jag har ett ljus kvar att tända, för någon som kallar sig troende.

.
m