Avslut

Jag mötte dina ögon, minnet gör att min kropp blir varm.
Den blev även så, den första gången när jag såg in i dem.

Du lyfter Stolan över ditt huvud, viker ihop den svarta sorgen.
Lade den som ett avslut, prydligt över vänster arm.

Blå som vildsådda linblommor bland den mogna säden.
I minnet mötte jag dina ögon, ett minne, ur det förflutna.

Med trygga steg gick prästen mot kyrkan. Hen gick till tornets västerport. Det medeltida handsmidda vredet roterade kring
sin tidsaxel.

Ett nytänt hopp blev detta åter.
Vägen öppnades till Livets och dödens rike.

Hen steg utan fruktan in under klocktornets valv.

Denna väg var inbjudande och lockande.

Klockan klämtade, bad mig gå, denna öppna väg.


© Bosse 18 februari 2021.