Hon var där nästan en gång.

Var på väg.

Börjat packa i tanken och
innehållet skulle som vanligt
bli just innehållsrikt.

Det är inte så att det är försent,
fast det vet man ju aldrig.
Just därför längtar hon mer än
någonsin efter den tunna linjen
mellan land och sjö där solen
stiger fram och tillbaka med
hänförande blänke.

Nu ligger sjön där och låter sin
yta spegla sig i natt och dag.
Lika självklart som hennes tanke
och längtan redan är där.

Den ligger inte nästgårds den
där sjön och på något sätt blir
sjön mer turkos för varje dag
som går och båten som skulle
burit henne väntar  med samma
längtan som hon själv.

På något sätt är hon redan där.

Det står ett bord och två stolar
precis där utsikten är som vackrast.
Det doftar gott av allt möjligt och
hon unnar sig allt. Hon ler lyckligt
mot den som möter hennes blick och
tillsammans möter de förundrade
den ljumma välgörande kvällen.

Tänk om sjön blir en till en enda
stor längtan och aldrig mer än så.

Några gånger i livet har det blivit
just så. Att all längtan runnit ut i
ett ingenting eller blivit större än
verkligheten själv.

Den funderingen kan visa sig bli
sann och kan då bli aningen svår
att hantera eller släppa. Det har
hänt att något stort blev till inget
och just sånt där  reser alltid på
obekväma vägar.

Men om livet händer som hon vill
och önskar så vet hon snart allt
och mycket mer om en sjö som
speglar sig under en himmel
och hur den möter hennes längtan.