Att sitta där man satt och
se poesin i allt

Smaken av tid som gått
och som kryddar minnet

Som en körsång i hjärtat
som slår med dubbla slag

Med en melodi som inte
släpper taget

Tidvatten och vildsinta
tankar som uppfostrat
puls och andetag

Att sitta där man satt
och veta allt man vet
med en slags visdom som
inte alltid pryder sin plats

Det kan få hela livet att
rusa och få hjärtat trött
av att alltid vara öppet

I en av vackraste dagar
kan man sitta som i en
repris av minnen med
hjärtat alldeles naket

Så oändligt sårbart
med armarna runt den
värld som är vår 

Höra alla vilsna ord
väva murar mellan en
och annan.

Att bli där
hela långa stunden  och
lyssna på rösterna som
svävar över levnadens fält.

Det låter som en vacker historia
och det är kanske så.

Det är kanske precis lika
säkert som den självklaraste
av dagar. Det kanske är så.