Åker på vägen med min nya fina bil.
Ser en flicka vid vägkanten med tummen upp.
Hon som inte ha något liv.
säger för mig själv.
Nej
Låt inget ont hända en sån fin tjej.
Ja för nog är hon fin om hon tar ett bad
Nya kläder
och kanske nya skor.
Vi svänger av och gå på fin restaurang.
Äter lövbiff med härlig nypotatis och sås av finaste klass.
Ser flickan som är liten nu där hon står.
Jag undrar hur hon igentligen mår
Där vid väganten ensam hon står.
Kanske är hennes mage tom.
Kanske har hon inte sina föräldrar kvar.
Kanske någon ful typ tagit alla hennes ägodelar hon har kvar.
En lastbil stanna vid hennes kant.
Hon ler lite smått
och hoppar in inom kort.
En lättnad i min kropp av att nu kanske hon slipper alla avgaser som rör runt hennes huvud på vägen.
Nu kanske hon kommer dit hon vill.
..........................................................................................
I lastbilen är hon tyst
Hon hade redan sagt vart han skulle släppa av henne.
En rädsla av att hon inte känner honom, pirrar sig i hennes mage.
Tom av att inte ätit något på flera dar.
Mager och ensam tittar hon ut genom rutan.
Mannen som kör skriker ut med sin grova röst.
Hon hoppar till för hon hade inte hört honom tala.
Han hade bara nickat in henne i lastbilen.
Men nu första gången fick hon höra den stämman som kanske föralltid skulle förstöra hennes liv.
-Du vet väl att man få vad man förtjänar om man går klädd som du på gatorna.
hennes blick fastnade vid hennes kläder.
Den korta kjolen som var trasig nertill för hon fastnat i ett staket ungefär en mil bort från vägen.
Hennes linne var ganska fint tyckte hon, svart med några vita pärlor vid hennes urringning.
Inte så stor urringning bara lite lagom, tyckte hon
Hon sneglade på mannen med en suck sa hon,
-Vad då
Han flinade bara åt henne.
Hans gula stora tänder fick henne nästan att spy.
Nu ville hon hoppa ur lastbilen. Han verkade ju läskig, och tanken på att han kanske sitter och hånflinar åt henne med sina gula tänder hela vägen.
Ne usch! aldrig i livet tänkte hon till sist.
-Du kan släppa av mig nu, för min farmor bor här, kom jag på nu och jag kan sova hos henne inatt.
Han åkte intill kanten, stannade lastbilen.
Just som hon skulle öppna dörren,låste han.
Hon stirrade på han med stor skräck.
Han flinade igen.
-Vi kanske syns igen, lilla gumman.
han låste sedan upp, och flickan hoppade ur och sprang därifrån bort från vägen, bort från lastbilen med den fula äckliga gubben i.
Allteftersom hon sprang, så kom hon och tänka på att hon måste lifta i alla fall. Hon kan ju inte gå. Det va ju hela tjugofem mil hem till Stina.

Stina va hennes barndomskamrat. De hade hållit ihop i vått och torrt, sedan flickans föräldrar dog i bilolyckan i norrland när de var på sin femte bröllopsresa.
Hon ville inte tänka på föräldrarna.Det var ju bara ett år sen nu det hände.Några tårar föll ändå ner för hennes kind.

......................................................................................
Där är hon ju igen, skrek jag till mina tjejkompisar som satt i bilen och sjöng på någon helt meningslös låt jag aldrig hört tidigare.
Jag stannade intill henne.
Men hon reagerade inte.Det verkade som hon var i helt i andra tankar.
-Vart är du på väg? Fick jag ur mig efter en stund.
Flickan vaknade ur sina tankar och blev väldigt nervös, att hon inte fick ur sig så mycket till svar.
-Göteborg
Okej men hoppa in det finns en plats kvar till dig, vi ska ändå åt det hållet.
Det blev tyst i bilen ett tag. mina vänner rynkade på näsan som om dom tyckte hon verkligen behövde ett bad.
Jag tänkte för mig själv att jag var tvunget att säga något snart.
-Jaha bor du i Göteborg eller? sa jag tillslut.
Flickan tittade ner i golvet och mumlade fram sitt svar.
-Äh ah eller jag känner en god vän där som flyttade dit för en månad sedan.
-Okej, sa jag och tänkte på hur gott det skulle var med en muffins och en varm kopp kaffe.
Jag tänkte på när jag såg flickan innan, att hon kanske hade varit hungrig eller värsta fall törstig.
-Jag tänkte svänga av här för en fika, gå det bra sa jag och sneglade i backspegeln på flickan som numera tittade åt mitt håll.
Hon nickade till och tittade sedan ut genom rutan.
Det av ett bra fik. dom hade väldigt mycket att välja mellan, men jag ändrade mig ganska fort när det gällde muffins när jag såg en saftig morotskaka.
Jag ropade till på flickan som stod lutat nu vid cafédörren.
- Du har möjligtvis inget namn eller så.
-Tove
-Okej och jag heter Sabina,
Vad vill du ha? För jag antar att du inte ha några pengar själv eftersom du står där.Har du ätit något idag.
Tove tittade ner i marken igen och skakade på huvudet.
-Inte på tre dagar.
Jag skakade på huvudet och suckade
-Usch då stackare.
Jaha då tar jag en morotskaka två chokladbollar till knasbollarna intill mig och en stor köttbullsbaguette med cola till tjejen där borta och tre kaffe.
Vi slog oss ner vid ett bort vid fönstret.
Det va utsikt över en stor äng, där det betade kor.
Tove tuggade försiktigt på sin baguette och drack cola som om hon inte sett vätska på hundra år.
- Men gud vilket bra fik, hit måste vi åka fler gånger, sa en av mina väninnor efter vi hade satt oss.
Jag sneglade på henne och dumförklarade henne direkt,
-Javisst vi kan ju åka hit varje helg, vi har ju bara 30 mil hit så det är ju inte så farligt långt, dummo.
Tove fick fram ett leende och såg på mig med sina gröna stora ögon.

När vi hade satt oss i bilen igen somnade alla, ja alla utom jag då förstås.
När vi började närma oss, så vaknade Tove till och mumlade att jag snart skulle kunna släppa av henne.
Två mil senare stannade jag till vid en affär.
Tove tog sin lilla väska och öppnade dörren.
Just som hon gick ut så tog jag tag i hennes arm.
-Du kan få mitt nummer i fall det är något så är det bara att ringa.
Jag skrev upp mitt nummer på ett gammalt kvitto jag hade i bakfickan och stoppade sedan i hennes hand.
Hon log och sa,
-Tack för allt, du har varit jättesnäll, och jag är så tacksam ska du veta.
Jag lovar att höra av mig.
..............................................................................................
Tove började gå mot skogen.För tog hon den vägen skulle det bli mycket närmare.
Just som hon skulle skicka ett sms till Stina så såg hon en lastbil åka mot sig.
Gubben, hon va helt säker på att det var gubben.
Hon lirkade upp Sabinas nummer och hon ringde och ringde, men hon kom bara till hennes telefonsvarare.
Gubben kom emot henne nu med det stora äckliga flinet.
-Ja men sedär, lilla gumman. vad världen är liten eller hur.
Han tog upp sin hand och strök den över hennes axel.
men hon ryggade tillbaka.
-Låt mig vara! skrek hon som om hon trodde att kanske någon skulle höra henne.
Men gubben blev bara arg och lyfte upp henne och gick mot lastbilen.
Hon sparkade och försökte klösa han
men han reagerade knappt.
Han slängde in Tove i lastbilen och hoppade själv in och smällde igen dörren efter sig.
Det var mörkt så han tände en liten lampa.Han log inte nu längre. Han tittade argt och allvarligt på henne nu
och helvetet hade nu börjat.
.......................................................................................................
Jag och tjejerna vaknade ganska sent dagen efter.
Jag gick fram till statoil för att köpa en liter mjölk och ett brödpaket.
När jag fick se ett kort på framsidan på morgontidningen.
Flicka våldtagen och svårt slagen.
Kortet var på Tove.
Jag sprang det fortaste hem med tidningen hårt hållen intill bröstet
och jag skrek på tjejerna som jag trodde att dom skulle varit döva.
-Det är Tove.Ser ni Tove som vi träffade.
Jag åkte till sjukhuset där tove låg.
När jag kom in till hennes rum, såg jag att hennes mun va helt svullen och hon kunde knappt se eftersom hennes blå-lila ögon va uppsvullna. Hon hade bandage och dom hade sytt henne på flera ställen. Jag satt mig ner vid hennes sida och höll hennes hand varmt i min.
Hon försökte titta på mig samtidigt som jag såg att några tårar rann ner på hennes svullnade kinder.
-jag har tänkt på dig. viskade hon.
Hennes ögon slöts igen och maskinen började pipa högt.
Jag skrek
-Hjälp vad är det som händer! Hjälp mig!
men det var försent
En tjej med långt blont hår uppsatt i hästsvans med vit lång rock kom fram till mig och la handen på min axel.
-Jag beklagar men hon klarade det inte.
Frustrerad och arg satt jag mig ner och det kändes som jag grät blod.
Fyra timmar senare åkte jag hem.
Jag gick in till badrummet och rensade mitt medicinskåp.
Hällde i mig sprit
och gick till sängen.
Mina ögon svartnade
och jag vaknade aldrig mer i verkligheten.
Nu fanns bara drömmarna.
Och där stod vi
Tove och jag på fiket. Vi skrattade, drack kaffe och åt två saftiga morotskakor.
när vi sedan skulle åka därifrån så körde jag förbi affären som jag igentligen skulle släppt av henne vid.
- Vi åker till mig istället, vi kan spela kort, äta chips med dipp, och titta på en bra film.
Tove kramade om mig och log.
sen nickade hon samtidigt som hennes vackra gröna ögon lyste av lycka.