Hon samlar bokstäver till ord
medan blommor vissnar på
en bänks blankslitna tiljor.

Hon vet vad hon vill berätta
men först måste varje blomma
få dofta  klart.

Hon är den som inte bryr sig
om något annat än det just nu.

Medan bokstäverna förökar sig
vilt så vilar blommorna stilla.

Hon tänker på det en stund och
inser att hon nästan bor i ordens
ymniga lek.

Tyst, så väldigt tyst lämnar hon
och går. Lämnar situationen
för att möta ett störtregn.

Det blir inget kvar, inte minsta spår
utom  livet som rinner ur blommorna.

De låter sig jordas i ett kretslopp som
inte behöver nämnas. De vet vad hon
ville säga och de går snart i blom igen. 

De bekänner färg och hon ler stilla
vid tanken .