En dag lyste solen. Sedan blev det mörkt. Molnen skockades och det mulnade på. Sedan började det droppa och inom bara några minuter öste det ner, som om någon 'där uppe', plötsligt öppnat en kran. Det var så hett ute den dagen att när regnet väl kom, det var som ett svar på en fråga. I form av väder och mina kläder blev våta, liksom mitt hår. Det gjorde mig alls inget, jag sökte inte ens skydd under en gran i skogen. Det växer få granar i en stad och det var allt tur att jag inte just då befann mig i en sådan. Där finns i och för sig en eller annan port, markis, men går de att fälla, går de nog att som veva in även. Den dagen var jag strängt upptagen med att göra ingenting särskilt. Det var allt tur det, eftersom dagen innan hade varit nog arbetsam att räcka till för resten av veckan. Fru Andersson i femman hade behövt göra plats för en inhysning och hon visste hur att som ta betalt också. Det fick inte bli i reda pengar utan i form av tjänster och gentjänster. Hon var som en förmedlande central att gå till för att få veta vem som kunde hjälpa någon annan och hon stod där mitt i navet och kunde passa ihop den ena som pusselbiten med den andra. Jag hade själv haft behov av handräckning och nu var det jag som 'räckt till' och mina två händer som bar spår av arbetet. Om lördag kunde det bli en utflykt med en eller annan att som slå följe med och inte heller behövde en i förväg veta hur att ta sig dit. För vart det än bar hän och vad som skulle kunna tilldra sig där, det var som ett äventyr i sig. Jag var inte så nyfiken av mig ibland och inte så värst kräsen heller, det mesta skulle nog lösa sig på det ena eller andra sättet, det brukade göra det. Så jag bekymrade mig knappast utan mest bara tog dagen som den kom och blev. En tjomme kan stå i och planera dagen lång, för i morgon dag eller en vecka, sedan skulle det bli ändringar i schemat och revideringar. Det blev aldrig riktigt sådär som det stod 'i boken', du vet den där lilla svarta eller den med orientaliska mönster på. Anteckna i den gick bra, helst med eget som obegripligt 'kodspråk' även, mera som stöd för minnet hos innehavaren. Jag var kanske inte alldeles fallen från skyar eller född i farstun, men även andra människor kunde för mig stundom vara en som gåta. Jag var inte fallen för att grubbla på andras problem, jag hade egna och de fann sin lösning, det mest hände sig och kom sig. Men se det är ju också en som egen historia.



(Pennan behövde som få skriva av sig en smula,
ungefär som en våt hund skakar av sig vatten, så
den mer eller mindre skrev sig själv bara och så
är det att inte bekymra sig vidare om hur något
skall som kunna gå, det nog bara som blir.)