Kapitel ett.
Jag var just i färd med att läsa en bok.
Hade hunnit till kapitel två i boken, då
jag av okänd anledning, eller möjligen
först senare i vilket fall förstod varför,

ville kontrollera en uppgift som förekom
redan på första sidan. Det förekom ett namn
i andra kapitlet och jag ville kontrollera
om jag uppfattat saken rätt. Men då jag

slog igen boken och åter öppnade den
för att bläddra förbi de första sidorna
med uppgift om vem som skrivit den,
titeln på den, till vem den var tillägnad,

var den var tryckt och när. Fann jag till
min förvåning och bestörtning att alla
sidor i boken, före andra kapitlet i den,
var tomma. Kapitel två var intakt, liksom

resten av boken, men första kapitlet hade
på något vis försvunnit. Bladen fanns där,
men texten var borta. Jag greps av känslor
på litet olika plan och en av dem var rädsla,

en sorts skräck hade gripit mig. Jag förstod
inte vara felet låg. Hade jag blivit ‘tokig’, var
detta en dröm eller hände det verkligen?
Jag gick ur rummet och lät boken bli liggande

på bordet där jag lagt den. Jag behövde nog
‘frisk luft’. Så jag tog på mig ytterkläderna
och skorna, öppnade ytterdörren, steg över
tröskeln och stängde dörren bakom mig samt

låste den. Jag steg ut genom portalen och ut
i det fria. Solen stod högt på himlen, men jag
kunde varken se några fåglar eller ens höra
dem kvittra. Jag såg några människor passera

ute på gatan och allt verkade vara som vanligt,
utöver fåglarnas frånvaro. En kvinna jag kände
flyktigt och som bodde i porten bredvid min egen,
kom emot mig och passerade mig utan att varken

hälsa i ord eller ens nicka mot mig. Hon verkade
se mig, eller åtminstone riktade hon sin blick dit
mitt ansikte befann sig. Hon kanske ‘tänkte på
annat’ och därför var mitt uppe i en tankegång

och för att slippa få den avbruten låtsades att jag
inte alls var där. Det var jag kanske inte heller.
För även om jag sökte se mig omkring som för
att släppa tanken på boken, så kunde jag märka

att mina tankar rörde sig just kring det nyss inträffade.
En man satt på en parkbänk som stod placerad i en
sorts fördjupning av trottoaren, som var extra bred
just där. Han satt gömd bakom en tidning och en puff

av rök avslöjade att han var vaken då han troligen
läste densamma. Det var som vår i luften och det
var i mitten av maj. Den riktiga hettan hade inte
infunnit sig i luften och en promenad kunde därför

motivera mitt val av klädsel. Det kunde väl vara
omkring sjutton grader Celsius ute och jag frös
alltså inte. Men jag hade inte heller velat klä mig
som vore det istället tjugotvå grader ute. Jag ville

helt enkelt vara som på den säkra sidan. Jag läste
rubrikerna i tidningen och såg litet slarvigt på bild-
erna, den hade nåra små bilder som var reklam
och så en stor blaffa mitt på framsidan för att

texten inte skulle behöva fylla hela sidan. Ändå fanns
det en hänvisning längst ner under artikeln om att
mera text stod att finna längre in i tidningen. Jag
stod inte tillräckligt nära för att kunna se texten under

rubrikerna, bara se att det fanns en svart textmassa där.
Jag försöker återge mina intryck för att du skall kunna
följa med på promenaden. Jag flanerade sakta förbi och
tog sedan mig för med att gå något fortare.

Kapitel två.
Som av hänsyn till mannen bakom tidningen, trots att
han ju inte alls kunde se, bara möjligen höra att någon
gick förbi. Jag gick min vanliga runda på ungefär fyrtio
minuter, som ledde ner till kajen och vattnet, längs husen

på ena sidan och så som runt i en cirkel. Sedan kom jag
fram igen från en annan gata som gick parallellt med
den första. Så kom jag att gå gatan fram till min port,
gåendes på motsatta trottoaren. Det stod inga bilar

eller andra fordon parkerade på gatan och inte heller kom
några körande från det ena eller andra hållet. Mannen på
bänken satt kvar och nu var han synlig också. Han hade
vikt tidningen och lagt den breddvid sig. Någon pipa syntes

inte till i hans ena hand eller i munnen. Hans läppar var
inte helt slutna, så han andades nog mellan dem.
Ögonen var slutna och han satt alldeles stilla.
Han kunde förstås ha visslat helt lätt, som för att visa att

han inte satt och sov. Men inga ljud alls hördes och jag
kastade bara några korta blickar åt hans håll. Jag gick
för mig själv och som i egna tankar och vad som hänt
en stund innan jag gick ut hade som skyfflats undan

och andra tankar hade sporadiskt formats i mitt huvud.
Sådär som det gärna blir då en människa går omkring
för sig själv och det inte händer något särskilt under
promenaden. Då jag kommit in till mig igen och hunnit

få av mig ytterkläderna, skorna och släntrat in i köket,
kom det över mig en sådan känsla. Det var som om jag
vore iakttagen. Ändå var jag själv i lägenheten och det
hördes inga märkliga ljud heller. Helt knäpptyst var

det nu inte. Det hördes då och då att det fanns grannar
hemma i sina egna lägenheter. Jag bor på andra planet
och det finns därför en våning under mig, där en
gammal och litet knarrig överste bodde.

Kapitel tre.
Honom såg jag inte mycket av, men hans namn stod
att läsa på dörren, så ljuden från lägenheten under
var förmodligen att härröra just från den gamle gossen.
Du undrar kanske vilka ljud? De vanliga, som spolande

av vatten stundom. Först i köket och senare i badrummet.
Sådana där ljud som en själv kan höra men inte ägnar
något större intresse för. Jag öppnade kylskåpet och tog
ut något att äta och dricka. Det var dags för en smula

mellanmål om en stund och jag förberedde just detta.
Ställde alltsammans på en bricka och bara sedan in den
i vardagsrummet. Jag ställde ner den på duken, noga
med att boken inte skulle hamna under. Jag såg ut

genom fönstret och såg visserligen ‘det gamla vanliga’,
men jag slogs inte av det som syntes med reaktionen
häpnad. Där var utsikten över gatan, husen, människor
som förstrött verkade komma eller gå. Mina persienner

var uppdragna och fönstren flankerades av isär dragna
gardiner. Ingen kunde nog se in och inte förväntade
jag mig det heller. Jag satte mig i soffan och blundade
någon minut, jag kunde höra väggklockan ticka.

Det var lugnt och skönt inomhus och känslan av att
ha sällskap hade sakta lagt sig. Jag sneglade på boken,
hade jag lagt den ifrån mig med framsidan eller
baksidan upp? Jag mindes inte vilket och antog

att jag bara lagt den ifrån mig, något uppjagad av
min plötsliga upptäckt. Kanske skulle det visa sig,
då jag åter slog upp den efter att ha dragit den till
mig, att det blott varit en som villfarelse. Det fanns

inga spöken eller märkliga händelser som saknade
sin naturliga förklaring. Utom i böcker och film
förstås. I det fiktiva formatet, som även teater tillhörde.
Då jag senare kom att avsluta mitt mellanmål bestående

av en bit fromage under en kupa och en flaska choklad till,
funderade jag på att läsa litet mera. Boken låg där jag lagt
den och dess existens kom att få mig på gott humör.
Snart skulle jag börja läsa i kapitels två igen och allt

skulle vara som vanligt igen. Nu dröjde det en tid innan
jag kom att läsa i boken. Det var några omständigheter
utanför min egen kontroll som behövde hela min
uppmärksamhet och jag ägnade mig därför åt just dem.

Kapitel fyra.
Det började med ett samtal i telefonen, just som jag
skulle fortsätta med att göra bara mitt, ringde det
några signaler. Jag svarar aldrig på första och andra
signalen, men väl på den tredje. Det var en vän som

behövde min hjälp med något slags problem som
uppstått och jag engagerade mig genast i detta.
Det hjälpte mig även att som ‘slå bort tanken på
olika fenomen’. Du vet nog hur som välgörande

det kan vara att börja tänka på annat och andra
för ett par dagar. Så jag fick alltså en respit från
att ta itu med egna saker och det verkade stärkande
även. Men sedan de där dagarna gått och var till

ända, kunde jag ägna mig åt egna saker igen.
Det fanns egna små uppgifter jag hade och
de var alldeles som nödvändiga också, för
att fylla mitt liv med just då. Jag kunde vara

borta från mitt arbete med fullt giltiga skäl.
Jag hade ådragit mig en del saker gällande
min hälsa och kunde vara borta i en åtta
månader eller så. För att hämta mig och

för att få behövlig vila från det som kunnat
vara rent av farligt för mig att fortsätta med
just då. Så jag hade fått en del tid över och
kunde ägna mig åt vardagens små sysslor,

ungefär som den pensionerade översten i
våningen under min egen. Sedan jag skjutit
en smula på bokläsande eller läsande över
huvud taget, så kunde jag tänka mig att ägna

mig åt den där boken igen. Jag hade fått ‘order’
av min läkare att inte ägna mig åt mitt yrke igen
på något mera än ett halvår och hade därför också
som pausat att tidningen skulle komma att besvära

min brevlåda på obestämd tid. En eller annan bok
kunde jag alltså läsa, men inga som helst tidningar.
Jag har bestämt mig för att inte berätta författarens
namn eller ens vilken bok det handlade om.

Kapitel fem.
Men jag vill kunna berätta om hur det hände.
Så kan du själv bilda dig en uppfattning om det
hela sedan. Om du skulle ha lust eller vilja vara
så vänlig. Jag kan och vill egentligen inte förklara,

men om du bara tar del av min berättelse, så lägger
jag ju inga ord i din mun, utan du får helt enkelt som
dra dina egna slutsatser. Jag hade alltså beslutat mig
för att slå upp sidan som kapitel två började med,

utan att bry mig om resten av boken. Så började då
min resa igen. Det var en sådan där litet äldre bok
som började med en liten historia om vad kapitlet
skulle handla om. En del författare har den stilen i

en del böcker. Som en målares olika perioder i olika
åldrar av sitt liv. Du förstår, varje kapitel började så
här, kaptitel två… …i vilket huvudpersonen… och så
några rader om vad som skulle komma att utspela sig.

Som en ingress helt enkelt. Jag fann det trivsamt att
det var så och jag vande mig så småningom. Jo, jag
läste faktiskt ut boken och jag var nöjd med det även.
Det var en spännande handling och språket var sådant

att det tilltalade mig, på litet olika plan. Läsningen i sig
var det som sagt inget fel på. Den var skriven som en
roman, men samtidigt var formen som en thriller.
Inte lika självklar som en detektivroman eller så.

Utan just så där oförutsägbar, som livet självt ungefär.
Visst förväntar man sig vissa saker i livet, som att på
torsdag serverar en restaurang ärtsoppa med pannkaka
till efterrätt, med eller utan tillbehör. Sådana saker,

du vet ju bäst själv. Fredag följer på torsdag och efter
fredagen följer lördag, efter sommar blir det höst.
Saker en bara tar för självklara och inte behöver
grubbla över precis. Översten? Jo, han flyttade sedan,

till ett annat land dessutom. De kanske hade bättre
resurser där eller så hade han sina barn där, vem
kan egentligen veta? Vem ligger vaken och tänker
över sådana saker? Så det mesta gick sin gilla gång

helt enkelt, utöver det som kom att så förändra mitt
eget liv förstås. Men det är så det är, saker som verkar
ligga som utanför ens egen kontroll, de bara är och
vad kan en själv alls göra? Annat än som försöka

hänga med i svängarna och ta ‘skeden i vacker hand’.
Men som sagt, jag lämnar förklaringen öppen för dig
själv att försöka hitta en ‘framkomlig väg’. Det var
fortfarande maj, bara någon vecka senare och så tog

jag helt enkelt itu med det hela. Det var vad jag trodde
åtminstone. Jag tog alltså upp läsningen igen och när
jag var klar med kapitel två så gjorde jag ett uppehåll
på några dagar före fortsättningen med kapitel tre.

Kapitel sex.
Så var det tisdag igen och jag gjorde det jag brukar
göra på tisdagar. En del människor har velat anse
att jag gör saker på mitt eget sätt och att det liknar
‘ingen annans heller’. Men går det att göra saker

annat än på sitt eget sätt? Jag gick och lade mig som
vanligt den där tisdagen och när jag vaknade bara
antog jag att det som skulle utföras på onsdagar nu
var som ‘inne’. Bara att när jag gick ut för att ta min

dagliga promenad upptäckte att det inte alls var onsdag
utan istället tisdag igen. Det kom till mig genom att det
som brukade utspela sig i verkligheten på just tisdagarna,
tog sig ut att göra just det. Jag blev förundrad förstås och

tänkte att ‘jaha, de har börjat åka med sopbilen på
onsdagen istället’. Sedan såg jag att det var tisdag
även på andra sätt. Löpsedeln utanför en affär
skyltade som på en tisdag, även nästa tidningsaffär

gjorde detta. Tisdagstrafiken på sjön, gick även den
som på tisdagarna. Men jag var van vid att efter tisdag
kommer onsdag. Ja, sedan kom mycket riktigt onsdagen
och ‘allt var som vanligt igen’. Men nästa morgon var det

plötsligt söndag. Det var då jag började bli rädd, för mig
själv alltså. Jag hade absolut inget minne av dagarna
mellan. Var det jag som hade blivit av med minnet eller
hade jag ‘blivit dement’? Men jag klarade av mina sysslor

och att ta mina promenader. Bara att de kom att bli en
smula annorlunda. För att få litet omväxling lade jag om
schemat för hur att gå. Jag bytte veckorna med varandra.
Som du kanske vet, så brukar jag byta gångväg efter varje

avslutad vecka. Så jag har en fyra, fem olika sträckor att gå.
De tar mellan en halvtimme och trekvart att gå. Jag läste
mina kapitel och var inne på kapitel elva och slutade det även.
Sedan var det då fredag igen och då jag vaknade nästa morgon

var det plötsligt fredag igen. Det var samma datum också,
som dagen innan, det var inte så att det gått en hel vecka,
utan det var som att gårdagen inte alls utspelat sig.
Jag tänkte lustigt nog inte på att sätta det i samband

med läsandet av boken. Inte just då i vilket fall.
Som jag redan berättat för dig så läste jag ut boken,
men som sagt, under läsningen av den så hände det
alltså den ena märkliga saken efter den andra.

Kapitel sju.
När jag läst ut boken tänkte jag vila en smula från
läsning, så jag väntade tills jag började på nästa bok.
Men då jag väl börjat läsa den, hände det inga märkliga
saker alls. Allt var som vanligt igen. Men så kom jag

mig för att kasta boken jag läst ut, i soporna.
Jag frestades att se om mina misstankar stämde.
Jag öppnade boken och det var som jag trodde.
Alla sidorna var tomma och det såg ut precis som

en sådan där bok som är till för att teckna i.
Eftersom det inte fanns några bokstäver eller
nummer i den, gick det inte att se när den skulle
kunna vara utgiven. Jag beslutade mig för att inte

kasta den, utan jag gick ut på min vanliga promenad
och såg att bänken var tom. Där lade jag boken och
när jag kom tillbaka på motsatta trottoaren så var
bänken tom. Ingenting fanns på den, utom litet
flagnande grön färg.