Men varför tro mig på mitt ord. Vi befinner oss i en tid av vansinne, vantro. Det är bara en variant av tid, så är alla epoker, ofta i tron att detta liv vi lever just nu, är en era av högsta modernitet och att det är svårt att tänka sig något kommer att kunna bli just mera modernt, allt som är möjligt att tro eller uppfinna, är redan trott eller uppfunnet. För att skydda dig ändå mot tidens och lägets fanatism, är det din plikt att förse mig med tvångströja, tvångsåtgärder. Du anar att det jag vill och försöker intala dig är sant. Men kanske är det ett trick för att få dig att som ’förlora förståndet’. Och vem kan egentligen klandra dig? Visst låter det fantastiskt, som en historia i en bok. Det spelar liten roll om tiden är fjortonhundratal, artonhundratal eller 2041. Det är vår, okej, 2021, och det går mot sommar. Hur lång är denna loop av tid och hur kan jag veta att vi alls befinner oss och mig i en slinga av tid. Det kan jag ju egentligen inte veta, med behållande av tidens förnuft. Men jag har ofta en känsla av att ’ha varit här förut’. Troligen för att jag har varit här förut. Men som jag sade förut, med de begrepp om vår egen fantasi och vetskapen om att ’bara skriva en historia’, allt kan fås att tro på, övertygas om. Trots att övertygelsen ofta nog är ett knep. Jag kan få dig att gå med på att vi tar oss till en isolerad plats, så jag kan berätta för dig om framtiden, som inte verkar gå att göra så mycket åt att det händer. Trots att jag kan som ’bevisa för dig’, att det är som jag säger. Vad är det för mening med att jag alls berättar detta för dig, om du eller vi eller jag, är oförmögna att stoppa denna slinga av tid, som har ett förlopp av kanske tretusen år och sedan ’börjar om igen’? Jag har inte något ‘bra svar’ på den saken. Utom den att jag tydligen föds igen efter någon tid och kan uppleva ‘hur allt upprepar sig’. Jag befinner mig i en personlig slinga av tid, tillsammans med dig. Där jag ‘upptäcker’ världen, får denna känsla av att ha upplevt allt förut, söker upp dig. Vilket tar ungefär ett dussin år, bara att finna dig och ha det här samtalet, på en som isolerad plats. Efter en stunds funderande kommer du fram till att du vill sova på saken. Eftersom vi befinner oss vid kusten och nära klippkanten, är vi just utom räckhåll för avlyssning och på andra sätt upptäckt. Du kommer inte att bjuda mig till ‘stora huset’, eftersom du inte vill blanda in din familj, utan erbjuder mig annan plats att sova på. Visserligen inom ‘kontroll’, bara inom säkert avstånd, ifall jag skulle ‘få för mig att bli just okontrollerad’. Imorgon träffas vi igen, du kommer att ha med dig något att äta och dricka när vi ses. Så jag kan få i mig något. Sedan tar vi oss till kusten igen. Vi försöker ha ett samtal om sakernas tillstånd. Du kommer börja gråta då du tappar behärskningen och sedan även knuffa mig över kanten. Klippan och gräset är halt efter nattens regn och du mister ‘behärskningen’. Senare, när du är hemma igen i tryggheten, kommer du att söka upp en bok med korta texter i. De brukar kunna trösta dig, då du är ledsen, om tiden är våren 2021. I andra tider gäller andra regler och finnanden. Om ett par år kommer du att ha låtit hela saken som att 'ha fallit i glömska'. En gång när du åter vill låta trösta dig, när du har mist en 'omistlig vän', kommer tiden att 'ha hunnit ifatt dig'. När du har läst en stund fångas din blick av ett kuvert, instucket som litet förstulet, mellan två andra böcker i hyllan. Att du inte kunnat se det förut, beror mest på att det, förutom att vara daterat in i framtiden, det inte tidigare funnits där för dig att se. Men nu är tiden 'mogen'. Du tar det, vrider och vänder på det, tvekar att öppna det, men nyfikenheten tar så överhanden. I kuvertet finner du några ark, skrivna med blyerts på ett för dig främmande språk. Du känner dig obeslutsam, skall du verkligen ‘dra in’ någon annan i dessa upplevelser? Efter några månaders forskning, stöter du oväntat ihop med en främling, ni påbörjar ett samtal. Främlingen har ett liknande brev i sin ägo. Du ber att få se det, uppvisande ditt eget som obegripliga, oläsbara. Som en sorts ‘passersedel’ och ‘bevis’ på att även du… Främlingens brev visar sig med viss möda och tid som gått, lyckats översätta brevets innehåll. Du skall finna att det är just denna historia jag nedtecknat för utläsaren att som kunna tyda.