Du hör fågeln i trädet, men
tänker endast tanken;
Varför kvittrar inte jag?

Utan att veta
vem fågeln är,
vem du är,
är du tanken
du tror om dig.

Fågeln ruvar i örat och
visslar din sång.
Fjäderdräktig görs du blind.
Under skymtar själen.

Fågeln tystnar.

Kolsvart glöder den i
viteldens vakuum.
Egenpressad träd blir kol,
som själv sig hänger;

Brännoffer under molnets hammargnista, där
rökpelare bär upp tempelholken.

En ny man förpuppas,
föraskas och kläcks.

Återfödelsens vingar slår i askan,
störtar ned i bergsmalen parkett.
Djupt på havsbotten syns ingen yta,
stillhetens vågor sjuder allena.