Jag trodde aldrig, att jag skulle hamna här.
Sitter ensam, men ändå tillsammans med två, till åren komna, damer. De samtalar, om sommaren som, trots att den är sen kommer bli varm. De samtalar om livet i stan, nyköpta perenner, om sådant som folk talar om mest.

Jag trodde som sagt aldrig, att jag skulle sitta här.
I min värld fanns ju bara du. I min värld, fanns du och jag, ett hav av blommor, och ett solsken från en given himmel.

Det fanns två leenden, en skrattande kör, och kyssar som dränkte allt mörkt. Vi såg bara varandra, och tur är väl det…
För hur svårt är det inte, att tvingas inse att allting har ett slut?
Lyckan varar aldrig för evigt, men den fanns hos oss…
På ett hav av blommor, ovanpå en filt, under en sol från given himmel.

Plötsligt avbruten i tanken, av damerna här intill. De skall samla ihop pengar till väninnan som fyller sjuttio, en utflykt till Mölle minsann. Så starka dessa kvinnor är, änkor, men ändå fyllda av liv och lust. Fortfarande finns glimten där i ögonvrån, även om ögonen är trötta. Säkert har de en gång känt som jag. Blivit lämnade, tvingats resa sig, och alla har de klarat sig. Jag önskar att jag en dag, får sitta här och njuta med dem.
Då vill jag känna, hur lycklig jag är, och hur nöjd jag är med allt som var.

Solen bränner mina kinder. Fräknarna kommer nog fram lagom tills imorgon. De är för dig, jag vet att du en gång sa att du tyckte om dem.
Tänk om du kunde se mig som du såg mig förr. Tänk om jag kunde få blända dig, så som solen bländar mig.

Vi ska ses imorgon. Vi ska prata, du och jag. Du tror att jag kommer att be och bönfalla,
och du säga nej. Visst vill jag vara med dig, leva hos dig, röra och älska dig.
Men inget svek är så hårt, som att bli lämnad. Ingenting kan bygga så starka murar kring ett hjärta som ett sådant. Jag kommer aldrig be dig att älska mig, jag vill inte övertala en vilsen själ. Vi måste se och möta varandra, som de människor vi innerst inne är.

Nu kommer de ut igen, med två påfyllda tekoppar. Ikväll skall deras röda danseskor på. Skorna är portugisiska, gamla, men känns tydligen som om de blev uppbjudna och fick dansa för första gången. Vilka karlar sen! På pensionärsföreningen bedrivs rena rama dejtingverksamheten. Enligt mina två damer här intill, finns det många att titta på. Det märks så tydligt, att de vet med sig att de är eftertraktade. Hur kan dessa damer vara rosenknoppar, när jag känner mig som en oönskad tagg? Inte är jag avundsjuk, jag bara längtar tills den dag, då pensionärsföreningen äntligen släpper in mig!

Som sagt, jag kommer inte be dig om någonting. Allt jag vill är att förklara ett missförstånd, eller två. Kanske söker jag din förlåtelse, kanske söker jag din hand. Just nu har jag ett lugn i kroppen, det känns onaturligt. Jag antar att man i vanliga fall måste få morfin, för att kunna känna som jag. Oh, jag önskar så innerligt att det får stanna kvar hos mig. Jag är färdig med ångest, frossa och tröstlösa nätter. Säkerligen kommer allt tillbaka, imorgon? Vad vet jag egentligen om imorgon?

Solen börjar sakta försvinna nu. Snart är det kväll, det blir mörkt, sov gott och godnatt!

Vid stationen klockan 14.00, springer mot dig över havet av blommor. Din blick är sänkt, men jag bär på två leende läppar. Stenen i bröstet är ännu inte så tung, att jag inte kan bära den.
När jag kommer över havet av blommor imorgon klockan 14.00, ler jag mot dig och du möter mig, under en sol från given himmel…