Vi är grönskans knoppblomma,
färggrann och hissnande.
Grågrann och vissnande
står grönskans grenar tomma.

Liv levda i hatisk hets,
en cykel, en tidsbunden krets.

Ordningslöven faller.

Våra kroppar,
ruiner i glömskans tempel
där själar sjuder
kring kokpunkten.

I ångestbastun ångar det förflutna,
ånger från det förgångna.
Ålderns ådror ådrar inre åska.

Pelarspegeln står sargad
av sandens stämpel.
Tiden trimmar hål till holk
och bon bonar väg
till ny bevingad,
behovad värd.

Stammen är urhuggen ur hug.
Den slingrande bergskammen
vårdar kronperuken och
rotsvulsten retar rakryggade män
när de i urkällan ögar sina
ömsade skeva skinn.

Roten ringar kring kronan,
en hjärtats dubbelknut.
Knopen lättar själv i vind,
men dras drägligt
för att bevara buren.

Däri sitter man och kvinna,
hetska av hat,
med förtappad förlåtelse,
medan fågelhjärtat flyger fritt
och visslar vigslande till
nästa knopp att inte i knuten knop
dra när den lätt lossnar i värdig vind.

Ur upplöst knop blommar
grönskan gröna knopp igen.

En ny cykel för en värdig värd
att urholka ur urhuggen hug,
för fria fåglar att skåda
själar sjuda i skyns kåda.

Ordningslöven solar.

Tiden räknas högt av stum man
i strupens sträng och sjunger in
tidlöshet för dövt öra.
Bara tystnad syns av blind man.

Veten I än, eller vad?
Att kroppen är ett sjöbad
som solen dynar fågeldun i molnbädd.

Droppar flyr in i molnets gaskammare.
Knoppar flyr in i blomster.
Kroppar flyr i cykler av tid och otid.

Oflydd står det vi flyr ifrån.