Ibland känner jag en avsmak för livet som det vore ett fängelse och jag själv är en livstidsdömd fånge utan möjlighet till frigivning. Det finns inget motgift mot denna leda som liksom tycks insprängd i tingen, i de mattgröna träden utanför fönstret, och de ödsliga gatorna vid promenadstråken intill Öresund i den trötta medelstora staden på västkusten. Världen tycks ibland mest vara tom och andefattig, som ett omkullvält mjölkkärl där jag likt ett hungrigt kattdjur söker efter några kvarvarande droppar mjölk i botten av kärlet. Denna känsla är mest påtagligt på sommaren, och det är något med grönskan, färgerna och ljuset som gör mig vemodig på sommaren. Det finns en tröst i höstens och vinterns sönderfall där allt blir obeslöjat, naket , skuggvärlden som framträder i slutet av ett regnigt november känns mer verklig än sommarens uppsluppna och efemära grönska, jag tror också att mina demoner blir mer legitima och passande på vintern, det är som om förgängligheten och den våta förmultningen som visar sig under vinterhalvåret tar mig i handen och stillar det värsta,
jag känner mig mer övergiven på sommaren, kylan och mörkret är mina styrkedroppar medan sommaren gör mig svag. den hänger som en klar, starkt lysande lampa över min torftiga och ensliga tillvaro, en röntgenlampa som genomlyser min sorgsna själ och får konturerna av min ensamhet och allt det som aldrig blev av att synas med smärtsam skärpa, och parallellt med allt detta finns absurt nog också en tacksamhet och glädje över att få uppleva magin i de eviga skandinaviska skymningarna, vars blekvioletta sken över havet berör mig med en behaglig och lindrande mjukhet, ett drömskt ljus som sveper in ögonblicket i barmhärtig mildhet, jag älskar sommaren och jag hatar den, ja jag vet inte, men jag hänger inte ihop någonstans,