'Jag har väl då aldrig', sa Marie och ville slå på stora trumman för någonting som var 'svar på tal i egen sak'. Hon är mycket för att bara säga en halv mening, för sedan är det som att hon får syn på en svart katt och det distraherar henne så mye att hon börjar en annan tankegång och därför som avbryter sig själv.
'Jag har aldrig på allvar betraktat mig som ett objekt', sade Erik och fortsatte sedan sin monolog med
'Förr än rätt nyligen då en tjejsare i en sådan där intervju för någonting i teve eller tidningen, sade att vi alla är ett'.
Sedan tänkte Erik högt för sig själv igen.
'Alla människor är ett objekt i någon annans ögon. Var och en utvecklar privata skäl och syften'.
Där gjorde han en paus som för att hämta in mera syre, och fortsatte sedan med orden
'Ondskans traditioner har bara till syfte att försöka legitimera gärningen. Så att det skall tas mera till den hänsyn'.
Här hördes han tystna igen, som för att släppa in Marie, som dock var tyst och verkade vänta på en möjlig fortsättning. Den kom verkligen, precis ut från hästens egen mun.
'Ju fler regler och undantag, ju fler tillbud. Skyll på vad du vill. Verkligheten verkar kanske vara komplicerad. I själva verket är den enkel, simpel'.
Här gjorde Erik en sådan där konstpaus igen. Den som lämnar i luften kvar en förväntan, som vore luften elektrifierad närmast, så kom då slutet obarmhärtigt som hettan från en annan sol.
'Den är mättad av estradörer samt av om den uppträdande har lyckats fånga ett publikt intresse eller ej'.
Sedan var det alltså dags för lunch och han såg åter på sin sekreterare, på vägguret och så åter på Marie igen.
'Det kommer inga klienter förrän klockan två i alla fall, så vi kan lika gärna gå härifrån för stunden. Vill du äta på 'Gyllene Lyktan' eller 'Gröna Freden', idag?', frågade Erik utan att vänta på svar, bara på hissen, som verkade ha fastnat på våning fyra.
Återstod alltså att ta trapporna, det var ändå mera svalt att gå i dem, och så bar det ju iväg nedåt dessutom. Berättade Erik för mig härom dagen, då det kom in tvenne kunder i butiken, som till festen ville komma utklädda.
Marie verkar stundom ha fått svarta katter på hjärnan. Hon vill mena på att nedläggningen av alla postkontor, berodde på att personalen klagade på den ymniga förekomsten av samt frekvensen av rån.
Att den stigit som en stjärna mot himlen, likt en bubbla i ett badkar, orsakad av en just däri lagd fjärt. Sedan hade den bara som muterat.
Bytt skepnad och klädsel, så att säga lätt förledd.