det starkaste varmaste ljuset

av alla minnen öppnar vi försiktigt

viker upp pappret för inte störa

paradiset kvadraten i trä

den svala sanden allt vi ägde

dimman levde utanför

som andeväsen passerar

alla ansikten vi mötte under åren

 men när vi ser himlens lågor falla i sömn

hör hur vinden trevar bland löven

och ruskar håret i dess skugga

då känner vi friden rullar in

som tåget mot station