Jag har morgonögonen översvämmade
av tårar för Lena Nyman,
för den dåtida gubbkritiken
mot hennes unga 60-talskropp,
och för tanken
på hennes intensiva, resonerande,
terapeutiska dagboksskrivande,
och för hennes strålande karriär,
aldrig på håll, aldrig på avstånd;
alltid hudnära, i direkt andning,
i andedräkten
där allt det överväldigande kosmiska
och det fjära och fjärran befrias
i ljuset av nu och här

Jag har en hemkänsla hos Lena,
en identifikation,
på samma sätt
som hos Henry David Thoreau,
fast på ett annat sätt

Dessa två är mina syskon i liv och konst,
mina stridskamrater,
mina Siblings in Arms

Lena styr mitt mentala rymdskepp;
Thoreau plitar loggen

Lena är mitt manliga påbrå,
Thoreau mitt kvinnliga,
och jag förstår vad jag säger

Livet rinner ut, men inte i sanden