Det dovt sövande ljudet av ett

propellerflygplan på himlen. 

En stark känsla av inte vara 

hemma fast att jag är hemma

och att inte passa in någonstans. 

Jag snurrar min revolvers 

cylinder med en kula i och minns 

den första gången jag pussade 

en flicka, hennes läppglans 

smakade jordgubb och 

Martin Luther hade nyligen 

blivit mördad vilket var en 

pojke som jag alldeles för 

tungt att bära och i Vietnam 

så duschades folket i napalm. 

Jag hade ingen att prata med 

om känslor, om hur jag mådde. 

Idag är jag fylld av en total 

alienation men jag måste skärpa 

mig för barnen kommer med en

skrälldus av glädje och kärlek. 

Det känns som att hela världen 

väntar på att någonting ska hända, 

ett ljuvligt mirakel, ett underverk. 

Jag ligger i fosterställning i badrummet 

och lyssnar på Erik Satie och tröstäter 

glass samt ber till en Gud som jag 

inte vet om jag tror på. 

Snart så faller jag som Alice ned i mig 

själv, snart så vaknar jag upp ur mardrömmen.