Människor med pengar går till turisbyrån.
De flesta hamnar förr eller senare i tristbyrån.
Det vill säga ortens bibliotek.

Då livet framstår som en smula trist
och som innehållsfattigt,
finns ofta nog där en tristbyrå att tillbringa tid i.

Fiket eller tobaksaffären är säkert bra
om du vill prata av dig,
där kan till och med frisören stå till tjänst,

men vill du bläddra litet håglöst i en bok eller tidning,
då brukar tristbyrån kunna stå som till tjänst
för den som vill kunna roa sig i lönndom,
på högst egen hand alltså.

Den som vill tillbringa tiden sin
med att en smula underhålla sig själv,
där bara finns den,
som en sorts frestelse till för
även den minst sagt ekonomiskt mindre sinnade.

-

Uppenbara fördelar med en knapp telefon.
Det går att ringa in men inte ut,
eftersom den inte har ekonomi längre därtill,
mobilen utan abonnemang alltså.

Jag 'skaffade' en mobil, fick eller köpte densamma.
Sedan köpte jag en första fri biljett,
mest för att meddela att jag var nåbar.

Sedan, då biljetten löpte ut,
den i vilket fall kunde 'ta emot',
vilket gjorde den till en hyggligt stum kamrat ofta.

-

Vad jag skulle göra om jag kunde.
Hyra en lokal,
dela ut hundra kronor till envar
som lämnade lokalen
mot löfte att inte återkomma.

-

'Skaparens stiltje är för amatörer'.
Uttalandet bör göras med en förväntad känsla
av tidstypisk arrogans
förakt för den vilken inte kan sägas vara professionell.

Att du inte är ett proffs själv bör inte i onödan
ligga i vägen för att kunna uttrycka sig
som föraktfullt för andras bristfällighet.
Det bästa är att du kan, att du nog 'bör'.