Det är mörkt nu med barfota fötter mot marken jag tror att jag känner vattenytan men det är bara båtarna med orange skrov och mellanöstern som verkligen känner dom jag vill höra tystnaden men någon smäller smällare och det viner i tornet inte för att vi ser alkoholen inte för att den finns men parkbänkarna är blåa här och lyxen seglar i skymningen man kan tro att det är verkligt men det är bara en ö en ö där man gå ensam men alla tänker på gud inte för att gud hjälpte Statoil inte för att gud tycker om flakmoppen inte för att han ens uppfann golfbilen som ljudlöst plundrar idyllen med fascistiska leende på gatlamporna och alla syrener som doftar och brännvinet som skymfas i sommarklänningar och tisdagsdans som när månen alltid är där i tystnaden i hennes ögon som glimtar till när hon röker dom där röda eller när lådvinet droppar ner i havet när någon dansar på bryggan i sjömanskostym eller den stora asfalten som jag och Sara målade vägar på en gång och tanterna klagade inte på vädret utan på våra vägar och våra vägval.