En dröm ligger död här. 

Kärleken ligger begravd i koma. 

Gränspsykosen/manin är en subjektivt

snurrande kompass som har fört mig

till ett limbo där jag går omkring och

spelar god med en mask som 

alla för längesedan har genomskådat. 

Min strålande symfoniorkester utav 

fantastiska ord är ingen intresserad utav.

Vi går efter varandra på rad i den jävla 

korridoren och alla har vi en dröm som 

ligger död och kärleken som ligger 

begravd i koma, och alla dagar av en 

fullständig meningslöshet, vi är drogade 

med allsköns psykofarmaka för att

personalen och doktorerna ska ha en 

lugn och harmonisk arbetsplats. 

Jag känner absolut ingenting med 

20 milligram antipsykotiskt i blodet. 

Avdelningen är ett limbo som i själva 

verket är ett fulländat helvete. 

Sjukhuset liknar ett säkerhetfängelse 

och är beläget i Växjö, jag var inlagd 

där under ett år 2017/18 och det hela 

var endast en ganska lång mardröm, 

för jag var inte närvarande, jag sov. 

Jag måste återuppliva min dröm 

och väcka kärleken, jag måste bli 

en människa fullt ut och jag behöver 

få igång mitt ursinne igen, mitt 

ursinne som är jag, för en dröm 

ligger död här och kärleken ligger

begravd i koma, och alla vet om det.